Är min dotter död? Dottern är försvunnen och efterlyst – lägst prioritet hos polisen

av pappa som inte vill lämna ut sitt namn

Jag en kommun i nordvästra västra Sverige.
Jag har en dotter som är född 2004 och är ganska direkt efter födseln bosatt hos sin moder.

I 5 år har jag kämpat med rätten att låta min dotter träffa mig.
Jag har lagt ut över 250 000kr i kostnader för rätten att låta min dotter träffa mig.
Utav alla minst 50 resor med hämtning och lämning (en resa tor =130mil) så har mitt x bidgragit med 400kr.(fyrahundra riksdaler)

Jag har gått igenom en rättegång ang vårdnadstvist och umgänge,där naturligtvis mamman fick ensam vårdnad,men jag fick iaf lite umgängesrätt.

Mamman tyckte att fastän hon hade ensam vårdnad så fick jag med hennes tillåtelse,ringa dagis,barnmorska etc för att veta hur livet gick för min tös.

Förbjuden att ringa min dotter

Nu i senaste dagarna har mitt liv vänts upp och ner totalt.
De senaste 45 dagarna så har jag blivit förbjuden att ringa min tös på dagis,eller fråga andra instanser.
Jag har tagit kontakt med advokat igen,men denna gång en annan via pappaliv.com
Hon har skickat in en ansökan om ny rättegång.
Och allt är för att socialen på mammans ort nu efter 5 års helvete,bytt ut den odugliga personalen,ersatt den med kunnig,som hört av sig till mig och vädjar om att jag skall gå vidare och söka ensam vårdnad samt boende hos mig.

Idag den 24/11 var jag hos mammans social och pratade ut om mitt liv,från föds. tills idag.
Efter ett x antal timmar så är allt klart och alla är nöjda efter mötet(jag+2 socialtanter som var underbara)
Jag beslutar mig för att hälsa på min dotter som går på dagis intill.
Men ack.
Ingen flicka där och dagispersonalen bara står där och hånar med att säga”vi vet inget,vi vet inget”
(tyvärr så har mamman ensam vårdnad och då får ingen lämna ut info)

Vet inte hur min dotter mår

Men jag är orolig eftersom jag ej fått veta hur min dotter mår på 45 dagar.
Så jag ringer Polisen och tänkte göra en anmälan om min försvunna dotter och blir paff då  dom  säger att hon varit efterlyst i Tyskland och Sverige i 8 dagar!!!!
Och jag ej fått veta något.
(vad är det för land?Jag är min dotters biologiska fader,men får ej veta.Jag har 65 mil hem och lovar att det var ej en enda mil jag var torr i ögonen.)

Då har socialen sett allt tok pga dom bytte personal.
Dom begärde LVU,men tyvärr tar det några dagar i Sverige innan detta beslutas,så mamman stack iväg.

Lägst prioritet hos polisen

Enligt Polisen så ligger detta nu i prio längst ner,så dom kan ej/vill ej/ har ej resurser till att forska i vart min dotter tagit vägen.
Mamman svarar ej,pojkvännen svarar ej.Mamman har enligt polisen ej begått något brott ännu,så henne kan dom ej efterlysa.
Men hon har pratat med mig 2 ggr i livet att hon skall ta livet av sig och tösen,om det blir aktuellt att jag skall få vårdnaden/boendet.
Hon har då nämt att hoppa från Ölandsbron.men ingen tar mig på allvar.
Trött och fölrtvivlad, har kört 250 mil för att leta

Så jag har ej sovit de senaste 5 nätterna mer än 2-3 timmar/natt,kört över 250mil. Jag är totalt förtvivlad och har tappat livsgnistan pga sveriges slappa stat/värdelösa system,men överger ej livet pga jag har en underbar kvinna som jag lever med,härliga vänner,fin familj,massa hundar.

Jag har lekt detektiv hela denna kvällen och fått många napp,som inte ens svenska polisen kunde få fram.Har dom tummen mitt i handen eller vad är det för fel på konstaplarna.Hittat 3 ställen i världen som min dotter är iaf på ett av dom.
Min bror sade till mig att skriva till denna sida och be om hjälp/bli medlem/dela mitt liv med så många andra drabbade pappor.
Så jag delar gärna med mig av allt jag har av min unika sits till er alla och hjälper/ger råd/får råd.
Tilläggas kan att jag har ett blankt register,endast en fartbot från 2004.
Jag har en bra utbildning,massor med jobb,vänner,nära till familjen.
Så varför?

Det jag är rädd för just nu,som gör att jag ej kan sova,är att om mamman verkligen har tagit livet av min dotter.
Jag är så rädd.jag vet ju ej och undrar hela tiden,liksom mina vänner,min familj VARFÖR?

Min son misshandlas av mamman, då anmäler socialen mig och jag får inte träffa min son

Jag sitter sedan 30 sep(2013)utanför socialkontoret i västra Frölunda(Topasgatan 58, Västra Frölunda)! Jag hungerstrejkar för att jag inte har ngt annatval. Jag vet inte vem jag ska tala med inte hellre vad mer jag kan göra för att kunna träffa min son igen! Vet ej hur länge min kropp orkar i kylan men en sak vet jag att jag kan inte ge upp!

2011 berättade min då 3-åriga son att hans moder hade slagit honom i huvudet. Efter en undersökning av barnläkaren gjordes en anmälan omgående till socialtjänsten. Socialtjänsten som inte ens var på plats och talade via telefon, sa till läkaren att det fanns en långvarig vårdnadskonflikt mellan föräldrarna samt att detta inte var något akut. Socialtjänsten valde att inte inleda en utredning eftersom dem redan hade utrett modern när min son var några månader gammal!! När modern fick informationen om läkarbesöket och samtalet med socialtjänsten fick min son inte träffa mig i 4 månader tills Tingsrätten vitelagde umgänget.

Juni morgon 2013 besökte jag min sons dagis för att lämna ett par kvarglömda skor, så fort min son fick syn på mig berättade han att modern gjorde honomilla genom att kasta ner honom från sängen. Min 5-åriga son var rädd och väldigt upprörd när jag skulle lämna dagis. Han klamrade fast vid mig med rinnande tårar och vädjade att jag skulle stanna. Dagischefen meddelade att dem inte tänkte göra någon anmälan till socialtjänsten utan tyckte att jag själv borde göra detta. Jag förklarade att socialtjänsten inte kommer ta mig på allvar och var rädd att återigen få ett nonchalant svar tillbaka. Jag bad dem att vara mer uppmärksam på min son och att de inte berätta för modern då jag var rädd att hon återigen skulle frånta mig min umgängesrätt.

Samma månad fick jag samtal från socialtjänsten där de berättade att de har fått informationen om att jag har misshandlat min son och får därför inte träffa honom. Socialtjänsten hjälpte henne med en polisanmälan om misshandel, ansökte om besöksförbud samt placerade henne hos kvinnojouren.
Efter förhör med en barnutredare från polisen la åklagaren ner fallet mot mig. Motivering: grundlös bevisning.

Jag blev kallad till förhör av socialtjänsten bara en enda gång i 45 minuter, där de vägrade lyssna på de jag hade att säga och även ta del av dokumentation som visar moderns skadliga beteende och agerande på min son.
Nu har det gått 3 månader där min son inte har fått träffa mig. Sin far som från första dagen han föddes har älskat honom oändligt… Utan idag lever han i ett otryggt hem med psykisk och fysiskt misshandel.

Jag heter Vafa och jag vädjar om hjälp!
Vafa Razavi
Mobil: 0737720727

Min son blev fråntagen mig som pappa när det enda han ville var att vara hos mig

av Roger Frannung

Jag har gett upp allt!

Ingen mening överhuvudtaget att kämpa mer efter 12år som kostat dyrt på alla plan. Allt verkar serverat på Guldfat där mammor erbjuds både för och efterätt, gratis dessutom med råd, tips, advokat, juristhjälp, hjälp hur dom kan och ska göra för att smutskasta pappan i allt utan bevis och erbjuds all hjälp. Utredningar som förvanskas efterjusteras där förnedringar, kränkningar mot pappan haglar som ingen ifrågasätter eller ens tar tag i som en groda kan räkna ut att detta är ju fel in i helvete.

Stackars Socialens utredare som förstör(t) tiotusentals barn med sina felaktigheter, inkompetenta utredningar och nu är dom stackars socionomerna/socialrådgivarna utbrända för dom hinner inte med att sakligt fall till fall utreda grundligt ett barns rättigheter eller ens tar sig tid att lyssna och beakta ett barns önskemål som riskerar och har hamnat så fel det bara kan bli som skadt ett barn för livet.

Enkelt frisläpper sen SOC sitt ärende till den nya kommunen dit dom beviljat anstånd och beviljar mamman skyddad adress när det börjar brinna och alla bevis börja komma upp till ytan och enkelt avskriver sig själv och fråntar sig sina ansvar vad dom ställt till med och kommer undan alla sina fel dom begått. Frågar man dom sen på SOC var man kan ringa, skriva etc till sin son hänvisar dom till den nya kommun som nu äger ärendet men säger inte vilken kommun då dom inte äger ärendet längre och lagt locket på!!! En stat i staten ingen har tagit tag i?, hur detta är möjligt att SOC kan stå över Polisen? Suck och åter suck.

Jag vet mammor som varit på SOC och FR där utredarna sagt, vill du ha full ensam vårdnad fixar vi det till dig och totalt skiter i att kolla upp pappan och i mono hör mammans version dom köper med hull och hår och skriver ner allt i sin inkompetenta utredning som sen Tingsrätten bara läser av utan att kolla upp sanningshalten. Tingsrätten litar på SOC och FR, dom ska ju vara kunniga, lärda, kompetenta och duktiga enligt Tingsrätten. Tingsrätten läser utan att ifrågasätta allt en pappa anklagats för och aldrig åtalats för, INGENTING, hur är detta möjligt? Dom arbetar uppenbart än idag efter ett gammalt förlegat system som gagnar mer mammor än pappor oavsett dom horar, knarkar, inget jobb, bostad etc medan pappan har allt och ger kärlek till sitt barn och omvårdnad.

Tyvärr har jag inget över mer för detta rättssystem. Jag har nu gett upp allt mot min vilja. Förmodar och är rädd att min son fått nytt för och efternamnvilket är bäst och enklast.

Min son har kidnappats, bortförts till okänd ort sedan 3.5 år och jag får inga upplysningar om hans hälsa, skolgång, utveckling etc bara ett par usla brev mamman skrivit själv och undertecknat min sons namn att allt är guld och gröna skogar, allt detta har SOC sanktionerat, brev finns svart på vitt. Det har skrivits till Socialstyrelsen, Regeringkansliet, Politiker, SOC, FR, Skolor, Tidningar TV, Media, Uppdrag granskning, Kalla Fakta m.fl ingenting händer trots graverande bevis i mängder där huvuden skulle rulla om detta kom ut till offentligheten men ingen vågar ta i. Enligt källor på nätet (vet ej om detta stämmer fullt ut) finns det över 500.000 pappor som berövats sina barn i Sverige och säkert lika många mammor! Är inte detta skäl nog att ändra detta sjuka korrupta förlegade system där det skulle in friskt ungt nytt blod där dom som dömer inte lever kvar i en Jura/Tria period som är rädda om sina arbeten och dömer efter ett gammalt förlegat system.

Varför lyfter ingen upp vilka advokater som är usla, inkompetenta, pengakåta, skåpsuparadvokater som inget klarar av, slåss för barnen, tar upp graverande bevis och tvingar Tingsrätten ta del av detta, och vågar stå på sig och kämpar för att ett barns röst ska bli hörd och få sina rättigheter beviljade och adekvat hjälp! Ett barn det ytterst handlar om, inte föräldrar som träter. Barn med livslånga trauma som följd. Bevis finns ju i mängder också att barn utan sina föräldrar hamnar snett på ett eller annat vis, skola, droger, fel sällskap, psykisk ohälsa, ensamhet etc.

Gemensam vårdnad och se till att detta efterlevs men barn som far illa hos någon ska inte vara där. Trots graverande bevis i mängder slarvar advokater bort barn till en olämplig mamma el pappa!!!??? Ingen lägger ut dessa Advokater eller Domare som ljugit och lovat saker, bevis finns ju i mängder överallt hos hur många som helst, andra pappor har spelat in och har bevis i mängder. Har läst under åren och sett filmer och inspelningar hur illa det är men SOC, FR, Tingsrätten mörkar och menar pappan duperat, tvingat barn säga saker, barn som vill vittna men nekas, inte ens media vill ta i det. Det är illa! Lycka till alla pappor och mammor. Jag har gett upp allt och ska bara bry mig om mig och skaffa mig ett liv nu.

Jag har bara fått eländes elände i mängder i alla år när man ifrågasatte deras kränkningar, förnedringar, lögner och grova förtal, då skrev dom att man var en bråkstake och hittade en ytterligare en lucka att smutskasta och förvränga det mot en där man anklagats falskt, synnerligen grova lögner. Trist, tråkigt att mamman bara hakade på detta fula och accepterade allt utan att tänka på vår sons bästa. Mamman blev själv fråntagen som barn.

Jag saknar min son grymt men är rädd att allt är förlorat för alltid.

Till er alla andra barn önskar jag att ni en dag får all upprättelse! Lyssna på barnen, våga visa och ge dom kärlek.

Vi män kan också!

Jag önskar er alla lycka till!

Min son kidnappades till Lettland, svenska myndigheter trodde på mamman och min son blev av med sitt svenska medborgarskap

av Mikael Berntson

Jag vände mig till advokat för att få gemensam vårdnad om min son för snart 2 år sen. Detta gjorde jag för att jag var rädd att hans mamma ( min ex) skulle lämna Sverige & ta hans pappa ifrån honom.

Nu har hon utvandrat, tagit hans svenska medborgarskap, förstört & hindrat umgänge som jag nu är tvungen att åka till Riga för att ha. Hon ljuger allt vad hon är värd & gör allt för att försöka straffa min & ät helt okapabel att se vad som är bäst för min son. Det som gör mig så ont är ju att jag i god tid vände mig till tingsrätten via advokat för att detta inte skulle hända?? Jag kan inte fatta hur det får gå till så här i Sverige på 2000-talet. Hans liv har blivit så mycket fattigare & sämre på så många sätt av vad hans mamma gjort/gör mot min son.

Jag känner mig helt rättlös & vet inte vad jag kan göra eller hur det kunnat gå så långt som det gjort. Mamman ljuger & / eller överdriver om allt möjligt men det jag är mest frustrerad över är ju att tingsrätten fast jag sagt att jag var rädd att hon skulle lämna landet ändå inte givit mig gemensam vårdnad till rättegången som är nu i Juni. Hade dom gjort det skulle hon inte kunnat utvandra eller tagit/stulit hans svenska medborgarskap.

Snälla hjälp en ensam ledsen pappa som slåss för sin sons rätt till Sverige, sin pappa & resten av hans familj! Han & mamman var båda skrivna i Sverige när han föddes men en svensk pappa & nu är han bara Lettisk medborgare. Hon har ljugit för lettiska myndigheter & sagt att dom bodde i Lettland när han föddes & migrationsverket har tagit bort hans svenska medborgarskap där av.

Har sökt om gemensam vårdnad 3 gånger i tingsrätten fram till rättegång men fått avslag var gång & därför är han nu i Lettland/Riga som är ett mycket sämre land att växa upp i än Sverige.

Min sambo gav henne pengar frivilligt, men när han slutade fick han inte träffa barnen lika mycket.

av en anonym person

Min sambo  träffade barnens mamma för många år sedan. Han är ofrivilligt steril och när hon då ville ha barn så gick han igenom den långa proceduren så att de skulle kunna skaffa barn via provrörsbefruktning. När tvillingarna kom 2000 så ville hon snabbt ha ett tredje barn, den sonen föddes 2004. Han arbetar i ett grannland och arbetar ca två veckor, sen kommer han hem och måste ta hand om hus, barn, tvätt, middagar och att bygga ut huset enligt hennes önskemål. Hon jobbar inte utan går hemma och ”tar hand om barnen”. Till slut får han nog och trots att hon hotar att ta livet av sig om han lämnar henne så gör han just det i mitten av decenniet. Han tog med sig sina kläder och sina jaktvapen och hon får hus, bil (han får lånet på bilen), båt, möbler och värdepapprena (saker  hon köpt för hans pengar). Åren efter fortsätter han att arbeta i ett grannland och har då barnen när han kommer hem (alltså de 9 dagar han är i Sverige, sen två veckor i Norge, ca 1 vecka i Sverige osv). Han betalar fullt underhåll 3819 kr, hon får barnbidrag och flerbarnstillägg och hon har bostadsbidrag. Hon arbetar fortfarande inte heltid eftersom hon inte kan det för att hon har barnen.

Han ger henne pengar så hon kan åka på semester med barnen, han låter henne tanka på sitt bensinkort etc. En vacker dag ett par år senare så tycker han att han hjälpt henne tillräckligt och drar in på detta. Då börjar mailtrakasserierna om att han bara tänker på pengar och på sig själv, att det är synd om barnen och ”vad har hon gjort för ont som får lida så”. Han betalar fortfarande fullt underhåll och gör inga avdrag för umgänget när han har barnen.

I slutet på decenniet träffas jag och han. Tar inte lång tid förrän vi får mail om att jag snart ska komma på vilket typ av man han är och att jag kommer att lämna honom. När inte det fungerar så kommer det istället mail om vilken typ av kvinna jag är (psykopat, sjuk i huvudet och inte fullt frisk) och att han valt mig framför barnen. Nu får barnen bara komma varannan helg eftersom han inte längre jobbar i grannlandet utan hemma i Sverige och pga att han arbetade i Stockholm och bara var hemma (där vi bor idag) från torsdag-söndag. När inte heller det fungerar att tala om hur hemsk jag är så har hon nu börjat blanda in min 13-åriga dotter där hon säger åt barnen att de ska skicka sms i deras namn om att min dotter får allt och de får ingenting. Känner inte människan någon skam alls?

Under dessa år som vi hittills varit tillsammans så har jag stöttat honom, ringt fk och andra instanser, sett till att han (för att orken faktiskt tar slut ibland och man blir psykiskt knäckt) tagit kontakt med familjerätten och att de sen 18 månader tillbaka går i samtal där, dock utan framgång eftersom hon bara sitter och gråter och är bitter och tycker synd om sig själv. Nu har de haft flera personer under dessa samtal men när han sist påtalade att de suttit i dessa samtal så länge och inget skett så fick de brått att komma till en lösning (de visste inte att de fått byta kontaktpersoner ofta pga att de slutat sina jobb på familjerätten). De har faktiskt sagt till henne att hon ska sluta vara bitter och att sluta tänka på sig själv. Droppen kom för ca 2 månader sen då dottern kom hem med blåmärke på hals och armar och då hon berättade att mamman tagit stryptag på henne och att hon brukar nypa henne bara för att hon kan. Då anmälde han henne till soc och hon fick komma dit på samtal. Dottern vill bo hos oss mera men får inte det för mamman då hon hotar med att ta telefonen ifrån henne. De bor mitt ute i skogen och telefonen är hennes enda möjlighet att ha kontakt med sina kompisar så givetvis betyder det allt för henne.

Barnen kommer och har kommit till oss i begagnade och trasiga kläder från Tradera (som hon erkänt att hon handlar ifrån), de får inte duscha mer än en gång i veckan då mamman säger att det förstör huden. De berättar att mamman aldrig bäddar rent i deras sängar då de inte har ombyten till dem (de undrade nämligen varför vi bäddar rent så ofta). Hon hotar barnen med att lämna dem om de inte gör som hon säger och hon har också gjort detta ofta. Hon har skriftligen hotat mig med polis om jag sätter min fot på hennes tomt.

Hon är singel och har så varit sen han lämnade henne i april 2005 och sagt till barnen att det är ok att vara det. När hon inte längre kan skada min sambo så ser hon till att skada honom genom att använda det käraste han har, sina barn. Vi vet att den enda gången hon kommer att säga att barnen kan flytta hit är när underhållet slutar att betalas ut (vid 18 års ålder, 20 om de fortfarande studerar).

Vet att det blev långt det här och det är massor med saker som jag inte har skrivit ner men jag vill dela med min av vår story, vad vi lever med och hur det påverkar barnen. Att visa att vi kvinnor som lever tillsammans med män som inte får det umgänge de förtjänar faktiskt också får lida lika mycket för det är våra män som är ledsna, barnen som får lida och är ledsna och att samlivet också påverkas. Stå på er alla som slåss för er rätt till era barn. Vi ger inte upp, tillsammans är vi starkare!

Aftonbladet, var är ni? Mamman häktad för kidnappning av min son! Just det, hon är inte en svart, från Iran eller en farlig man…

av Max Kingen Olsson

min son är idag 20 månader, hans mamma är häktad i sin frånvaro. Men vilken resa för att nå dit och ännu har jag inte min son. jag har haft hand om min son ensam sedan han var bara veckor gammal då mamman inte visa något intresse. när min son blev ett par månader och lite mer lätt skött såg mamman sitt tillfälle att få pengar, för ja det var bara det hon var ute efter. hon kom på gång efter gång att behålla min son utöver umgänges tiderna som var bestämda i tingsrätt, jag hade boendet. varje gång ville hon jag skulle betala henne pengar för att få tillbaka min son. det sluta ju alltid med att precis innan polis blev inkopplad så lämna hon tillbaka min son. idag är min son kidnappad, snart 4 månader sen jag såg honom. Jag har fått ensam vårdnad.

Jag hittade själv min son efter veckors letande i skottland där mamman är från. Då hade hon tagit in på ett sjukhus och sagt att jag hade våldtagit min son. De gjorde en hel undersökning och skickade in till socialen i skottland att min son var i 100% skick och väl omhändertagen. så socialen gjorde ju ingen anmälning till sverige. ibland är jag glad att jag är så envis av mig annars tror jag inte att han hade varit hittad idag. men jo hon sitter på kvinnojourer, och de lagar som finns i skottland är värre än i sverige. där har mamman alltid rätt till en andra chans. tur nog så har hon ju en internationell häktningsorder på sig så nu äntligen efter 3.5 månad så fick jag ett samtal att de hade fått papper från svensk polis och frågade om pappan kunde åka över och ta emot son efter gripande eller om den svenska polisen ville ha utlämning. Vem vill inte åka och hämta sitt eget barn… så nu sitter jag och väntar på ett nytt samtal att hon är gripen och att jag kan hämta honom. lång väntan. kvinnor på socialförvaltningen är misstänkta för medhjälp till egenmäktighet av barn. men det var inte lätt att fixa. men det gick.

Men att vara pappa i detta system vi har i dagens sverige. Det är lagar som göder extrem feministiska rörelser. Jag ger aldrig upp, så jag jobbade dag o natt. Lärde mig de regler som var relevanta och andra regler som kunde stödjas på samma bevisning. Jag kom ut på första sidan i tidningen för bara en vecka sen. Social är anmäld och jag har dokument från hundratals fall på andra pappor och mammor för den delen som har blivit fel behandlade. Det är inte okej och ni ska inte acceptera all den skiten ni får ta. Det är er son eller dotter, ni har rätt att strida för erat kött och blod och gå över vissar gränser för att få till ett stånd. Då social och övrigt runtom inser att ni är en bra pappa eller att man är en bra mamma. En reko förälder helt enkelt.

Vet ni att ni är det, så sluta inte försöka visa dem att ni är det. Låt dem inte trycka ner er. Jag vet hur kvinnor är på en social. De är rentav ibland jävligt hemska att ha med att göra. Men anmäl dem med hjälp av rätt lagar så åker de väck en och en. För det är inte för mycket begärt av samhället att vi vill ha en social som är just.

En pappa är en förälder också även då att man nu kan tycka att vi inte existerar i den befattningen. Det är helt beroende på vart du bor och vilken social som har hand om fallet och så ska det inte vara. Men för att det ska bli förändring så måste alla ta kraften att orka strida mot socialens dumma inriktningar de har tagit.

Jag är stolt över att vara pappa och det är min rättighet att vara så!

 

Falsk anmälan om misshandel, barn misshandel, egenmäktighet med barn, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning

av Fredrik Váňa Svelander

Den 27e november vill sambon göra slut och det kommer från ingenstans. Vi har två barn tillsamman, en liten prinsessa på snart två år och en charmör till kille på snart 9 månader. Det gick snabbt över till att hon sa att hon skulle ha ensam vårdnad för att jag varken kunde ta hand om barnen och att jag inte visade något intresse för våra barn. Fortfarande chockad över att vi skulle bryta upp så fattade jag inte alls vad hon menade då jag nyligen återgått till min heltidstjänst inom polismyndigheten efter sex månaders pappaledighet då sambon haft svåra ryggbesvär och inte kunnat ta hand om barnen.

Från den 27-28e november så fick jag höra en massa personangrepp om hur dålig pappa jag var och att hon skulle ta barnen ifrån mig som tex om jag inte förde över mina föräldrar dagar till henne så skulle jag bli av med barnen och inte få träffa dom och hon skulle se till att rätten var på hennes sida och om jag inte passade mig så skulle jag bli av med nycklarna till bostaden.
Den 28e november kl 19.05 så ligger jag på soffan med dottern i famnen och myser framför tvn och sonen ligger intill oss på soffan medans mamman hämtar tvätten i tvättstugan. Jag har sagt att jag skall sova borta denna natt då jag inte orkar lyssna på hennes kränkningar och nedtryckningar. När hon kommer upp så sätter hon sig på soffan och frågar om hon skall föra över lite pengar från min lön som tidigare förts över till hennes konto för räkningar så jag kan köpa ett busskort då jag inte får använda bilen då den stå i hennes namn. Jag svarar att jag löser det på annat håll. Hon loggar in på sin bank och ser att jag fört tillbaka 5589:- utan 19.000:- och börjar då gapa och skrika och frågar hur hon nu skall köpa julklappar till barnen. Hon skriker så högt så att sonen vaknar och gråter. Jag säger att vi kan prata när barnen somnat och att hon ska sluta hålla på inför barnen. Hon säger då att jag aldrig kommef få träffa barnen och återigen att rätten kommer stå på hennes sida. Jag svarar henne då att -Bara så du vet så spelar jag in det du säger så folk får höra hur du hotar om barnen, hon blir då tyst och reser sig och ställer sig framför mig och dottern gestikulerar med långfingret emot mig bara några cm ifrån mitt ansikte, jag vänder då huvudet mot dottern för att se om hon somnat eller är vaken vilket hon är. När jag vänder tillbaka huvudet så får jag ett hårt knytnävsslag under höger öga.

47030_550721981616942_936388057_n
Chockerande så frågar jag vad hon håller på med och ber henne gå där ifrån varpå hon börjar slita och försöka ta dottern ifrån mig som blir ledsen över mammans beteende. Jag säger åt henne att hon skall låta henne vara och gå här ifrån och lugna ner sig. Jag tar dottern och går in i barnens rum och ringer barnens gudmor samtidigt som jag försöker lugna ner mig själv och dottern. När sambon hör hur jag pratar med nån så försöker hon slita ifrån mig telefonen och dottern, hon gapar och skriker och när jag försöker lämna rummet för att gå undan så knuffar hon in mig igen..
Jag uppmanas att kontakta polisen vilket jag oxå gör och ett yttrebefäl kommer till platsen och upprättar en anmälan och dokumenterar skadorna. Därefter så lämnar jag lägenheten och åker till jobbet.

Dagen efter så blir jag erbjuden av sambon att komma och äta middag hos hennes föräldrar. Den 30e november så upptäcker jag blåmärken på dottern där jag sett hur mamman tagit tag om tidigare. Det upprättas en oros anmälan utav mig till soc då polisen inte har upprättat en så kallad SOL 14. Det går ca en vecka där jag träffat barnen innan och efter arbetet och haft dom över nätterna. Jag kontaktar soc igen då det görs fler upptäckter av blåmärken på dottern efter umgängestid med mamman men ingen från soc ringer upp. Mamman har även börjat ringa runt till gemensamma vänner och berättat vad som hänt och erkänt misshandeln men samtidigt svartmålat mig och sagt hur hon skall ta barnen ifrån mig. Ytterligare en vecka går och jag blir uppringd av en kvinna som ifrågasätter varför jag har ”jagat” henne.

Jag förklarar då min oro då fler blåmärken dyker upp på dottern och då hon inte går på dagis. Hon säger att jag behöver inte vara orolig då hon träffat mamman i 45 min tillsammans med barnen och hon delar inte min oro då hon säger att mamman kunde både prata med henne och hålla kolla på barnen sen så skrattade hon.. Det går ytterligare en vecka utan att något händer och jag kontaktar chefen på socialtjänsten som säger att hon skall återkomma vilket hon inte gör, däremot så startar dom en utredning som senast skall vara klar inom fyra månader, det har gått över 5 månader och oron samt blåmärkena består. Dom går även efter mammans berättelser först att dom uppkommit på dagis men soc besvärar sig inte med att kolla upp dotterns närvaro lista sen när mamman ändrar sin historia till att jag kan ha åstadkommit dom och även misshandlat mig själv så tror dom på det..

Den 15e feb så satt vi i Attundas tingsrätt och mamman körde på taktiken att jag var farlig och kontrollerande, men i verkligheten är det tvärtom. Dom gjorde sig även skyldiga till bevisförvanskning för att skapa missaktning från rättens sida gentemot mig. Vi kom överens om att jag skulle träffa bädottern på dagis vid två tillfällen i veckan i väntan på tingsrättens interimistiska beslut. Två dagar går mamman till förskolan och informerar att jag skall komma och träffa barnen men eftersom jag är ”psykiskt sjuk” och farlig för barnen så måste dom övervaka mig vilket resulterar att jag inte är välkommen. Detta meddelas till tingsrätten. Beslutet kommer två veckor senare och jag får ett dygn umgänge i veckan med mina barn i väntan på att en vårdnadsutredning skall vara klar den 1/7.

Tiden från den 27/11-12 till idag har varit fruktansvärt jobbig där jag blivit utsatt för våld, kränkningar, övergrepp, hot och mist umgänge med mina barn. Polisanmälan om misshandel, barn misshandel, egenmäktighet med barn, övergrepp i rättssak och bevisförvanskning har gjorts.. Mamman uppmanades att upprätta en anmälan mot mig för att jag skulle anses mindre trovärdig.. Det har gått som sagt 5 månader och inget har hänt till barnens eller min fördel. Kan man som kvinna/mamma bete sig hur man vill och begå brottsliga gärningar utan att det händer något?

Livet slås i spillror, livet passerar ”Du måste SOVA!ÄTA!UMGÅS!”

Mitt första barn,min älskade lilla dotter…

Jag är pappa…Jag är en pappa!!!
Vad söt hon är säger ALLA som frågar om min dotter efter jag tagit fram bilder snabbt ifrån telefonen.
Vart har du den lilla prinsessan idag då?
Svaret dem får varierar för var dag…..
Har framgång rönts?bakslag?felaktigt agerande ifrån mig pga utmattning?myndighetsmissbruk eller maktmissbruk?kan jag få myndighetsperson att svettas med undertexter om media för att få små trådar ifrån meningar som har en annan kontenta.
Analysera TÄNK!
Missa för FAAN ingenting,se bortom rimliga gränser.
Tänk så brett och vitt för att sedan krympa ner detta till en teori…..håller teorin?scenario 2…..scenario3……sen sitter det!!!
Det man sen berättar för sina anhöriga när dem vaknar och när dem mest undrar varför är han uppe i garaget vid 07:30 på morgonen gjorde dem icke insatta på det mentala och verbala planet orolig för mig.
Dem trodde att jag blivit galen!Du måste SOVA!ÄTA!UMGÅS!
Dem fick alltid samma svar:Jag är en pappa!!!

Slappnar jag av en sekund så blir jag antingen överkörd av ondska,missar nåt så polis griper mig,jag missar folk i bilar på avstånd som jag kollat upp redan,som tror att dem kollar mig…
Sen sätter jag mig i bilen och försvinner…..min mamma,pappa,syster samt deras bekanta och anhöriga har hamnat i ett KRIG istället för sin tänkta semester!
När jag senare vid mörkrets inbrott kommer hem samlas alla runt mig för att ta del av dagens insamlade material och dem tror på mig…mer och mer anser dem att jag inte är galen.teorierna stämmer!
Han hade rätt!Igen!,men….men….då har socialjour ljugit och polis mörkat….är du säker???

Är det en fråga som du tror att jag ens överväger att svara på….man håller käft och spekulerar i huvudet!
Fakta pratar man om!!!
Med bevisning som styrker detta och håller i framtida förhandlingar då,om jag lever då?va faan tänkte jag,svaghet?nu?för i helvete skärpning!!!pang!!!återigen blir det varmt av en strimma blod som sakta rinner nerför min panna…
Lugnet och belåtenheten infinner sig som värme längs ryggraden över dagens framgångar.
Dags att sova,öppnar dörren ifrån garaget och går ut till en ny morgon med soluppgång,fågelkvitter och doft av nybryggt kaffe ifrån huset.
Äsch…jag vilar lite senare…..ljuger jag för mig själv.

Allt detta har berott på en enda människa……och detta är inte min dotter jag pratar om…..en sjukdom som gör en människa farligare än en mördare,våldtäksman,förövare som slår.
Det finns inget skyddsnät i samhället för sånt som inte syns…
Barn far så illa att deras uppväxt och liv krossas utan en chans till utlopp att bearbeta händelser som inträffar hela deras uppväxt.
Partner dör eller krossas av instanser som fått förvrängda uppgifter baserat på en falsk utsaga,det kommer ett brev på posten bara.

Sen är det livet borta….hur kunde det bli så här?barn,familj och vänner som föraktar mig?
Detta är min berättelse som tom advokater,poliser och andra ser nu.
Du befinner dig i en jävla actionfilm säger dem till mig.
Mitt mål är redan satt av mig,det finns inga genvägar.
Jag ser en verklighet idag iform av analyser,tecken,tidpunkter och människor överallt som är utsatta.
Varje dag numer så öppnar mina medmänniskor sig för mig.
Dem som vill ha hjälp av mig hjälper jag.

Våldsamma partners,manipulerande människor i chefsposition,orättvisa och det värsta…
Barn som används mot den andre föräldern!
Manupilativ narssicism med psykopatiska inslag……
Försök få en diagnos på en annan människa ställd med understöd av expertis.
Då är det du som är galen!

Mamman brister i föräldraskapet – jag kämpar för att få träffa min son

Jag har en son på 8 år som bor hos sin mamma ex antal mil ifrån mig, vi har gemensam vårdnad sen sep 2011. Min son har förekommit i tre olika utredningar hos socialen sedan år 2007, jag har nu fått ta del av dessa. Enligt handläggarens analys och bedömning av den senaste utredningen, har mamman stora brister i sitt föräldraskap. En kort sammanfattning om vad som har hänt; mamman ha lämnat barnen(5, 8 repektive 11 år) ensamma hemma när hon har varit och festat så att dessa gick ner till krogen mitt i natten och frågade när hon skulle komma hem. När barnen var 2, 5 och 8 år lämnade hon dessa ensamma när hon skulle iväg och fika. De två äldsta barnen har setts ensamma ute vid ett flertal tillfällen sent om kvällarna. Mamman har blivit vräkt ifrån en lägenhet pga obetalda hyror. Hyresvärden samt en privatperson har kommit med info om otal fester, hög musik, skrik, spring i loftgången, klotter samt att barnen är uppe mellan 22-03. Uteblivna besök hos läkare och narkosläkare vid ett antal tillfällen. Min sons tandläkare har ringt mig och bett mig ta med min son för kontroll eftersom mamman alltid avbokar. Min son har upplevt våld i hemmet då mamman blivit misshandlad i närheten av barnen, ingen trygg miljö precis. Skolan är oroliga över hur barnen har det hemma hos sin mamma. Mamman är tidigare anmäld för urkundsförfalskning. Jag kan fortsätta i all oändlighet, men bara så att ni får en bild.

Mamman [far ibland med en del osanningar: admin har ändrat] . Jag har ALLTID hämtat och lämnat min son, de få gånger hon har sagt att hon ska hämta/lämna har det varit alltifrån dödsfall, hjärtinfarkt och våldtäkt inblandat som anledning till att hon har fått förhinder, allt har varit lögner. Mamman har inte velat delta i utredningen över huvud taget. Med mera, med mera…..Nu har jag tröttnat och vänt mig till en advokat för att få min son att bo hos mig. Jag har haft kontakt med en pappa till mammans yngsta barn, och vi har delat med oss av våra erfarenheter. Hans story är liknande min och han rekommenderade denna advokat som han har använt sig av. Deras mål var uppe i rätten förra veckan och mamman blev totalt överkörd, hon fick inte ens ha sitt yngsta barn övernattande hos sig. Jag ska träffa min advokat nästa vecka för diskussion om upplägg och så. Även om jag har underlag(även dokumenterat min sons hemförhållande med kamera) för att driva detta är jag jättenervös och rädd för utgången och hur tingsrätten ska resonera.

 

Bör jag vara rädd och nervös? Anser ni att jag har en god chans att få min son boende hos mig?

Mamman är inte intresserad – jag kämpar för att soc skall utreda mig

av en pappa som råkar illa ut för att han berättar sanningen

Jag heter XXXXX och är pappa till två adopterade barn. Jag och min förra fru har sedan 2007 legat i en förbittrad tvist om boendet för barnen. Mamman har sitt ursprung från samma land i Afrika som barnen adopterats från. Tvisten har gällt huruvida vi ska separera syskonen eller inte. Modern har ingen bra anknytning till sonen och har inte önskat ha omsorg om honom. Barnen är födda 04 och 05 och har en ytterst nära syskonrelation. Dokumenterat. Modern och jag bor lång ifrån varandra, och barnen har bott hos mig och rotat sig och mått bra ända sedan 2009 då en socanmälan lämnades in från förskolan om att barnen for illa och mådde dåligt. Då var de boende hos modern, med 50 timmars dagisvecka. Sedan dess har barnen bott hos mig, och alla oberoende vittnen, (personal på skola/förskola etc), har intygat att barnen mått bra. Jag har inte velat separera syskonen från varandra. Modern har velat ha vårdnaden om dottern enbart. Ärendet har gått ända till hovrätten som till min oerhörda förvåning dömer att man ska separera syskonen. I domen antyds att detta kan vara ett sätt att lösa tvisten mellan föräldrarna, som barnen mår dåligt av. Enligt hovrättens dom har jag som pappa rätt till umgänge med dottern en helg i månaden och sonen med modern en helg i månaden.

Domen kom den 14 december 2011. Och enligt denna ska barnen få umgänge med varandra varannan helg och föräldern med det andra barnet var fjärde helg. Jag får alltså träffa min dotter EN helg i månaden, och inte ens den överenskommelsen har modern följt. I skrivande stund är det 5 veckor sedan jag fick träffa min dotter. Sedan Januari har modern ringt EN gång för att tala med sonen. Jag och sonen har fått tala med dottern endast TVÅ gånger. Modern visar inget intresse av kommunikationen med sonen. Vi kan heller inte träffas vid överlämningar – jag vågar inte, då modern flera gånger har anmält mig för misshandel, och barnmisshandel. De sista anklagelserna gällde barnmisshandel och gjordes så sent som november 2011. Jag måste hela tiden hitta släktingar/vänner som skjutsar och närvarar vid överlämningar. Hovrätten i Göteborg har fattat ett för mig obegripligt beslut som resulterar i att två syskon tappar kontakten med varandra och att dottern tappar kontakten med sin pappa. Våra liv är ödelagda och jag förstår inte. Bägge barnen, som tidigare mådde väldigt bra, i ett stort socialt nätverk. (Modern har ingen släkt i Sverige, medans jag har en stor familj i närheten där jag bor). Jag vet inte vad jag kan göra. Vem jag ska vända mig till. det minsta jag kan göra är att försöka sprida min berättelse till andra. Efter de sista anklagelserna har soc i min hemkommun startat en utredning, men efter att domen kom har modern inte visat intresse av att utredningen slutförs. Vilket försätter mig i den absurda situationen att jag själv kämpar för att soc genomför utredningen. Under hela denna process har social myndigheter inte en enda gång visat intresse av att träffa mig tillsammans med barnen, något jag har kämpat för.

Jag har inte råd att anlita en jurist återigen. Jag var så övertygad om att vinna i domstolen, då jag tyckte att alla fakta talade till min fördel. Jag trodde att det krävdes särskilt synnerliga skäl till att separera två syskon från varandra. Rätten har helt och hållet dömt mer efter känsla än fakta. Vad kan jag ta mig till? Känner du till någon journalist som jag kan vända mig till eller vad som helst, som gör att den här historien kan spridas till andra? Jag är desperat. Jag skulle önska att ALLT material lades på bordet i detta ärende och granskades.

Jag är kvinna nr 2 och får ta all skit!

av

Ewa Guillén

Jag tänkte fråga om ni tänkt på vågkonsekvenser som vissa kvinnor med sina manipulationsmetoder utsätter andra kvinnor för?

För JAG, jag är kvinna nr 2 som aldrig fick min kärlek pga att pappan var så rädd att gå in i ”nya” relationer, då han varit helt skakad av problemen med den här kvinnan som lurades och manipulerades, helatiden, jämt och ständigt vart det trackasserier, det kunde vara tex inför helger- årstider man firar. Anders bodde fortfarande hos sin far då, men han fick alltid veta ”nyheterna” sist då kvinnan konsekvent manpulerade Anders att inte höra vad som försegick utan ringde Anders fader istället för att ta en rak och tydlig och ömsesidig kommunikation/konversation.

Min kille Anders var så traumatiserad att han hade svårt med sin sexualitet och misstrodde omedvetet att jag ville skapa barn utan hans egentliga önskan. Detta pågick i 8 år.

Jag fick lida oerhört mycket då jag alltid var kvinna nr 2. Även om vi hade ett förhållande så handlade varje träff med Isabella varje lördag om luriga telefonsamtal på fredagkväll, svårigheter med kommunikation och en massa manipulationer och bråk.

Som tur var så började Anders med terapi tillsammans med den här hemska kvinnan, som från början inte vill erkänna att Anders är pappa!

Detta är en process som fortfarande pågår. Jag är inte tillsammans med Anders längre, men den tiden med vårat jojo-förhållande som varade från 2004-2011 tärde väldigt mycket på mig som som sagt, som kvinna nr 2… kanske var han inte redo, men vem blir det efter den typen av bimbon, att ha att göra med?

Jag är en underbar kvinna, jag är intelligent och har huvudet på skaft, och är allmänbildad och ser bra ut.

Ändå kunde inte våra kärlek vara, och det känns väldigt tufft att det beror på en kvinna som inte inser sin roll som uppfostrande moder, utan ser varje möjlighet att utnyttja BARN i egna syften!

När jag tänker på det så blir jag väldigt ledsen och tror det finns tusen och åter tusen andra kvinnor som har det lika tufft som jag!

Snälla pappa, svara! Jag saknar dig!

av

Akram Heidin

Jag heter Akram Heidin , en ung svensk /tunisisk kille, 26 år är min ålder men samtidigt 26 av en avbruten kontakt med min pappa, 26 år utan att känna honom eller att se honom +++
Jag vet inte varför jag har skrivit det här medellandet nu  i den försena tiden på kväll , för att vi kan hjälpa mig , jag känner mig värdlös , hopplös , jag frågar mig själv  varför händer det  alltid med mig hela tiden ?? att hamna på synda situationer , jag har kämpat hela mitt liv att vara en idealisk man , ärlig  , men ofta tänkte jag att ta av mig livet för att alla mina problem anleder/ orsaker  till samma skäl  som är min avbruten kontakt med min pappa , a så han är den enda kan lösa upp mina problem , huvudsakligen finansiella problem men tyvärr jag pallar inte länge, han vill inte ha mig eller han vill inte hjälpa mig , han vill att jag bygger upp / skaffa allt själv men jag kan inte det  , kanske det är mitt fel ????+  Jag känner min pappa endast på en bild som min mamma har visat mig när jag var en liten pojke , mitt önskemål ät att att höra detta . hej Akram hur är med dig min son , jag menar som alla ärliga goda pappor som brukar säga till sina barn , varför händer det alltid med mig , vi lever på samma land , han i Stockholm och jag i Lund, jag har försökt kontakta honom tusen gånger, via tel , via brev men jag fick inget svar , vi är människor som har känslor , tror ni att han har blivit omänskligt att inte känna nån känslor???? Varför skulle jag leva när man har inte chans att leva .

Vad har gjort i mitt liv för att bli straffad på det här sättet ???? det känns att jag är inte önskvärd i det här samhället, jag vill le men jag orkar inte,mina tårar kan inte befria mig,  för att jag känner mig själv utmattad och trött. Jag tror ibland att  jag behöver ett psykiskt stöd för att jag vill att min smärta och ondska ska definitivt sluta.

Trots att mamman anses olämplig får hon vårdnaden i domstol och jag fick kontaktperson – vad fan är fel?

av Fabien

Jag har tre barn en som är 9 år från ett tidigare förhållande och 2 som är 4 och 1 år gammla.
Hinnan jag böjar undrar jag vilken värld vi lever i och hur det kommer sig att detta är tillåtet jag har nu efter detta verken förtroende för socialsytemet, rättsystemet eller staten. Dom pratar om våra barns rättigheter men respekterar dom inte det minsta tvärtom det är helt enkel psykiskt barn misshandel, Vi som pappor har bara rätt till att tiga och gå från utredning till utredning rättssall till rättssall för att i slut ändan ha kvar av våra barn enbart blider och minnen av deras närvaro.

Jag var gift med mitt ex i 4 år vi fick en son som nu är 4. Mitt ex begärde skilsmässan för cirka 2 år sedan och lovade mig att om jag flyttade ut från huset att hon skulle ge mig min son varannan dag tills vi kommit överens om hur umgänget skulle ta form. Jag litade på hennes ord eftersom jag var den som tog hand om min son på heltid, det menas att han var mer van vid att vara med mig än med henne. Hon gav mig min son 3 gånger på 3 månader och jag bestämde då att ta detta till rätten. När jag väl gjorde detta sa min advokat att mitt ex hade polis anmält mig för något som hennes ombud inte ville prata om, jag tog inte detta på alvar eftersom jag inte hade och har något på mitt samvete. sedan hade vi då gick vi till rätten det var i oktober förra året domaren bestämde att ge mig umgänge mned min son varannan vecka cirka 3 dagar tills familjerätten hade gjort sin utredning och vi skulle sedan gå tillbaka till rätten. Jag blev några dagar efter detta kontaktad av socialkontoret angered som ville prata med mig, jag gick ditt och fick höra att mitt ex hade anmält min mor för sexuel övergrepp på min son med mitt tilåtande jag vill med detta säga att… hon anmälde detta 4 månader efter det skulle ha hänt så jag förklarade för socialen att jag hade haft min son 3 timmar och att detta var en omöjlighet först och främst är inte min mor pedofil och för det andra om hon skulle varit det skulle jag så klart inte tilåta henne att träffa mina barn och för det andra var jag inte hos min mor eftersom hon har katter och att min son är allargisk mot katter.

jag kontaktade efter detta polisen som bad mig komma o träffa dom och jag förklarade där samma sak. Min son som då var 2 och ett halvt år gammal fick gå på POLISFÖRHÖR och mamman fråggade ut honom och spelade in honom, socialen sa att dom inte trodde på detta likaså med posisen.

Jag fick gå till familjerättsbyrån göteborg som frågade mig om detta och sa att om detta är osant kommer vi att begära att du får vårdnaden av dina barn eftersom mitt ex var då gravid av vårt andra son som nu är ett år.

Jag gick från utredning till utredning och mamman kom aldrig hittade med hennes ombud 1000 ursäkter.
Familjerätten efter att ha utrett bad rätten att ge mig vårdnaden av mina två söner eftersom som anser att mamman är psykisk ostabil och att det är fara för barnen och dom kallade hennes uppförande för umgängessabotage.

Så jag var i rätten i Juni 2011 och den 31 augusti föll dommen. Mamman får hel vårdnad av barnen och jag får träffa min son med en umgänges stödjare och det finns ingen dom på den lille.

Jag har än idag inte träffat mina barn och undrar vad vi lever i för värld. Jag är verken brottsling eller missbrukare eller…..
Jag har inte gjort något som går emot rätten men gjort allt som ska göras hållt mig lugn, varit på alla utredningar, aldrig gått och hotat mamman men väntat.

Och idag vet jag inte längre vad jag ska ta mig till jag lider av att inte ha mina barn och går in i en typ av depression. Okapabel till att lita på någon. stänger in mig i ensamheten och hoppas på ett mirakel.
Jag har överklagat men Negativt och ska nu överklaga till högsta domstolen.

Våra barn förtjänar inte detta dom förtjänar två föräldrar inte en. Detta är inte att älska barnen man sätter till världen men misshandla dom som sagt psykiskt.

Så min fråga är följande vad kan vi männ göra för att ha samma rätt som kvinnorna har?
Värför finns det inte en lag som säga lika föräldrar lika rätt.värför måhste vi alltid bevisa att vi duger. och värför tar man bort det som vi älskar mest utan som helst skam. Och många värför…

Man dömmer en man som åker med sina barn till ett annat land till fängelse men låter en kvinna som undangömmer våra barn gå fri i detta land vi nu lever i.

det finns ett ordspråk som säger om lagen var mänsklig skulle den inte vara rättvis, och jag säger att om den vore rättvis skulle den inte vara mänsklig.

Mamman var prostituerad, min sambo ansågs inte vara bra förälder och bötfälldes

Jag träffade min sambo i slutet av 2009. Han hade två barn sen ett tidigare förhållande. En flicka född 2008 och en pojke född 2009. När vi träffades hade mamman full vårdnad på sonen och de hade gemensam vårdnad på dottern. När dottern var 6 månader hade han inte fått träffa henne på två månader , enbart för att mamman vägrade. Mamman slängde ur sig det ena påståendet efter det andra om vilken dålig pappa han var, han borde inte få träffa barnen. Familjerätten sa till honom att han inte hade någon som helst rättighet att kräva att få träffa även sin dotter trots att de hade gemensam vårdnad för att mamman var boendeföräldern. Min sambo uttryckte hela tiden en oro för att mamman inte skulle klara av barnen på egen hand. Att hon hade en trasslig uppväxt med mycket ohanterade känslor och problem. Att hon hade ätstörningar och oroande ideér om barnuppfostran, att hon hade svårt att sätta gränser. När sonen var två månader försökte hon tejpa fast nappen runt munnen på honom, men min sambo hade lyckats hejda henne. Både familjerätten och socialtjänsten avfärdade det hela. Under den här tiden träffade min sambo barnen i genomsnitt tre gånger i veckan ett par timmmar åt gången. Antingen på öppna förskolan, då mamman var med, eller hos honom.

De gånger han träffade barnen hemma hos sig fick jag också träffa dem ett par gånger. Barnen verkade ledsna över att behöva gå tillbaka till mamman, och det var alltid väldigt väldigt hungriga när de kom til min sambo. Framåt sommaren började min sambo få ha barnen över helgerna, men inte på papper, eftersom mamman enligt egen utsago hade fått ett jobb i tunnelbanan i Stockholm. I Juni 2010 när min sambo hämtade upp barnen upptäckte han en stor brännskada på, den då ettåriga, sonens ena vad. Det var fyra nästan identiska ”streck”. Han kontaktade läkare och familjerätten samt socialtjänsten. Skadan visade sig vara en andra gradens brännskada som inte skett samma dag. Mamman ringdes upp och kunde inte förklara brännskada, hon sa att hon inte märkt något och bad min sambo lämna henne ifred. I samband med detta berättade socialtjänsten att det inkommit en orosanmälan från mammans kusin om att hon blandade tabletter med alkhol, vanvårdade barnen, knuffade bort de när de sökte närhet och att hon prostituerade sig. Min sambo blev uppmanad att lämna över barnen till mamman trots detta ”så det skulle gå rätt till”. Dagen efter gjorde socialtjänsten ett oannonserat hembesök hos mamman. Barnen upplevdes som gränslösa, lägenheten var kaosartad. Socialtjänsten LVUade barnen och placerade de hos min sambo. Flickan vaknade på nätterna, hysterisk med de värsta mardrömmarna jag sett. Hon var som i en helt annan värld , grät och skrek ”mamma aj sluta sluta ”. Ingen fick komma i närheten av henne förutom min sambo. Detta skedde VARJE natt under en lång period. Pojken ville bli buren hela tiden, han fick panik om min sambo tog så mycket som ett steg från honom. Efter ett par månader bestämdes det att mamman skulle ha umgänge, bevakat. Flickan sprang och gömde sig inför umgängen. När socialtjänsten hämtade henne och satte henne i bilen stängde hon av helt, stirrade ut i tomma intet och fick tics i form av intensivt blinkande. Socialtjänsten gjorde en utredning på mamman, vilken känslomässig kontakt hon hade till barnen.

Utredningen visade att hon verkade inte ha någon känslomässig kontakt alls till barnen, hon avbröt lek för att visa upp vad barnen kunde, barnen som då hade napp sög intensivt på nappen när hon närmade sig dom och flickans tics förvärrades. Inget av barnen reagerade på att mamman sa hejdå eller gick därifrån. Min sambo däremot fick slita sig loss från gråtande barn och både han och jag fick glädjestrålande mottagande då vi hämtade upp barnen igen. Ett intermistiskt beslut gjordes om att umgängen skulle fortsätta vara bevakade och att min sambo skulle få gemensam vårdnad på även sonen. När utredningen gjordes togs det kontakt med öppna förskolan och BVC. BVC sjuksköterskan uttalade en stark oro för barnen. Hon beskrev att flickan under frukost på öppna förskolan som ligger i anslutning till BVC stod vid bordet och väntade på mat som en tiggande hund. Hon berättade också att mamman sällan hade uppsikt över sonen, att hennes gos med barnen verkade mekaniskt, att hon fått intrycket av att mamman mådde väldigt psykiskt dåligt och hade ätstörningar. Hon hade också dokumenterat två brännskador med två dagars mellanrum på sonens fingrar, innan den stora brännskadan inträffade, den ena blåsan var stor som en hasselnöt. Mamman hade inte kunnat förklara dessa brännskador heller. De bevakade umgängena fortskred, ibland dök mamman inte upp. Ibland glömde hon bort att det var umgänge. Ibland var hon rödögd och vinglig. Vid ett tillfälle blev umgänget inställt för att hon skulle till Malmö och prostituera sig. Vi förberedde oss för att i rätten ansöka om full vårdnad. Mamman kontaktade BVC sjuksköterksan och sa att hon inte ville att min sambo skulle få full vårdnad och bad henne prata med familjerätten, som då undanhöll gamla utredningarna och skrev en ny som var till fördel för min sambo.BVC sjuksköterksan ringde utredaren på fam.rätten och sa att de borde överväga att ändra sig om att min sambo borde vara den som har överhängande ansvar för barnen, mamman var trots allt en bra mamma ..egentligen. Samtidigt började mamman skicka mail till familjerätten om vilken usel pojkvän min sambo varit till henne, att han sov med handgranater under kudden och liknande historier (jag kan personligen intyga att inga handgranater fanns eller finns under kuddarna). Familjerätten ändrade sig igen, mamman var den bästa lämpade till full vårdnad. Vi skrev ett arg ”svar på tal” och återigen ändrade de sig, nu var gemensam vårdnad det bästa.

Rättegången om vårdnaden kom. Vi tog upp allt det här och mer därtill. Bland annat det här om prostitutionen. Som att mamman visar sitt ansikte i annonser som eskort. Att hon skrivit att hon anser ”prostituerad vara självständiga , starka kvinnor – goda förebilder” och att hon skulle kunna vara den bästa mentor barnen kunde få ifall de ville sälja sex. Hon skrev också om barnen på sin ”eskortblogg” och att hon vara nära vän med endel kunder. Vi hade vänner och familj som vittnade om att barnen hade det bra hos min sambo. Hon hade sin boendesoc som träffat barnen ett tiotal gånger som sa att hon var en fantastisk mamma, BVC sjuksköterskan (Ja! Samma som uttalat oron till socialen om barnen!) som sa detsamma, föreståndaren från öppna förskolan (som hon privat är god vän med, men det sas såklart inte i rättegången) som sa att hon var en himla bra mamma och även antydde till att min sambo skulle ha alkoholproblem. Även kontaktpersonen (som även hon reagerat över, och pratat med oss om att hon kände sig oroad för hur kapabel mamman egentligen var som förälder)att alla umgängen gått problemfritt. Tingsrättens dom löd; gemensam vårdnad, obevakade umgänge som succesivt ska trappas upp tills det blir varannan veckas boende. Grundat på att hon hade opartiska vittnen som berättade om vilken bra mamma hon var. ETT obevakat umgänge hann vara innan det kom in en ny orosanmälan. Den här gången om att mamman hade festat tillsammans med en man och en kvinna (dessa två var båda tillsammans med mamman då, en ”fin tresamhet” som mamman kallade det)i tre dygn. En ca femårig pojke hade varit där under hela tiden. De tre vuxna hade suttit på balkongen,dag som natt, med solglasögon och supit. De hade även tagit halvnakna bilder på en motorcykel,mitt på dagen på gården. Det kom också fram att det här hade skett under ett bevakat umgänge. Kontaktpersonen hade alltså träffat de här personerna. Orosanmälan gällde en fre-sön. Barnen hade haft umgänge på söndagen.

Kontaktpersonen hade inte berättat det. Vi överklagade till högsta domstolen om att umgängena återigen skulle bli bevakade. Avslag. Min sambo krävde att mamman skulle lämna urinprov och blåsa inför varje umgänge. Mamman vägrade, hon kunde inte resa som hon ville då. Inget umgänge på sex månader. Inte ett ljud från mamman. Inte från socialen. Vi försökte få tag på socialen och fråga om det skulle bli umgänge med UP och alkoholblås. Svaret var att mamman inte gick med på det. Så kommer helt plötsligt ett papper om att mamman begärt verkställan. Upp i tingsrätten igen. Vi hade den senaste orosanmälan med oss, en ny advokat, vi hade tio skriftliga intyg från personer i barnens närhet som berättade att barnen mådde bra och inte hade förändrats under tiden inget umgänge varit. En del var oroliga då de tyckte att barnen verkade må dåligt inför tidigare umgängen som varit. En person bönföll rätten och socialtjänsten att hjälpa mamman bli trygg i sig själv, så hon kunde bli en trygghet för barnen. Ingen hade någonsin hört barnen nämna sin mamma, alla fann det underligt. Domen var inte svår att gissa vid det här laget. Obevakade umgängen och stora böter till min sambo. Det sågs som att han motverkat umgänge. Orosanmälan brydde de sig inte om, intygen ville de inte ens se. Socialhandläggarna som vi haft under den här tiden påstod att min sambo var negativt inställd till mamman och gjorde allt för att försvåra umgängen, att vi inte hörde av oss och ignorerade samtal från de. Vilka samtal? Idag har vi varit på möte med socialtjänsten och en kontaktperson som ska finnas med vid överlämningarna för att göra upp ett umgängesschema. Vi anpassade schemat efter mammans resor (hon har slutat som eskort och jobbar nu som strippa och är aktiv inom ”prostituionspolitik” om man kan kalla det så) och föreslog att hon skulle träffa barnen den 23 december för att fira Julafton. Efter mötet fick vi en bunt arga sms från mamman. Hon tyckte att min sambo var ute efter att sabotera för henne för hon hade planer för den 23e och hon hade visst redan gjort upp ett umgängesschema med den handläggare hon hade kontakt med och det skulle följas till punkt och pricka. Detta är då alltså ett schema som kontaktpersonen inte vet om, inte jag eller min sambo, inte handläggaren vi har kontakt med. Och då är ändå min sambo boendeföräldern!

Vi står maktlösa och ser på när myndigheter och mamman sliter och drar i barnen. Allt vi vill är att barnen får trygghet och lugn och ro. Att umgängena inte ska utgöra en risk för barnen, att de istället ska bli positiva upplevelser. Vi vill bara fortsätta med våra liv, få koncentrera oss på barnen och låta dom få utvecklas till de här fantastiska ungarna som de är utan ständiga problem och risker. Det undgår min förmåga att förstå hur alla myndigheter bara kan låta det gå till så här, det är ju BARNEN som far illa! Mamman är lättare, hon har ju uppenbareligen någon störning och mår väldigt väldigt dålig. Hon behöver hjälp. Men myndigheterna, myndigheter som finns till för att skydda barnen? Jag hade svårt att tro min sambo i början när vi träffades när han berättade hur familjerätten och socialtjänsten förvrängde allt, ignorerade hans oro och sket fullkomligt i barnen.

Jag trodde verkligen inte att det var så illa, att diskriminering och orättvisan var så total.För att inte tala om utstuderad.Jag hade tillochmed svårt att tro honom när han berättade om oron för mamman, om den fastejpade nappen. Jag trodde att det var gammalt agg, överdriven oro. Men jag har fått se det med egna ögon, fått det överbevisat för mig tusen gånger mer än vad jag önskat. Jag önskar att jag hade haft rätt, att det hade varit överdriven oro. Jag och min sambo tänker inte ge upp när det gäller barnen, någonsin. Även fast det är svårt. Det tär på oss båda, men vi kommer göra allt som står i vår makt för att få barnen. Jag är glad att vi har varandra, att vi har familj och vänner runtomkring som peppar oss. Jag önskar er alla där ute lycka till. Ge inte upp! Fortsätt kämpa! Stå på er! Era barn förtjänar sina pappor, ni förtjänar era barn! Styrkekramar från bonusmamman

Mamman låter inte barnen bestämma själv – umgänget uteblir med mig

av

Anders Lööf

Början var svårast att vara borta från barnen. Jag har nog inte gråtit så mycket under det första året under hela mitt liv – fyrtiofem år. Mina barn är nu killen 8 resp tjejen 13 år. Vi har delad vårdnad

Jag och min son har kommit varandra oerhört mycket närmre och jag försöker lära honom mjuka värden, våga visa känslor och bortse från materialism.

Till en början hyrde jag ett hus och nu en större lägenhet för att alla skulle få utrymme.

Mitt X inredde i vårt gamla hus ett nytt rum till min dotter och säger att hon är stor nog att fatta egna beslut om var hon vill vara mest. Så dumt nog godtog jag till en början att hon, min dotter, var mer hos mamman. Nu blir det allt mer och mer. Min dotter säger att hon inte trivs i lägenheten.

Jag bönar och ber mamman om att säga ifrån att nu är det ”pappas och din vecka”. Men gör inget utan låter dottern helt bestämma. I min värld, har mamman lagt grunden till dotterns ”beslut” genom att lämpa över ansvaret på henne att bestämma. Tiden går och jag och min dotter glider ifrån varandra.

Jag stångar mig blodig och vet varken ut eller in. Jag skäms t.o.m. om att berätta om min situation – känner mig som jag antar att en misshandlande far kanske gör. Dvs att att människor resonerar ”att det måste finnas en sådan bakomliggande anledning, varför annars”

Vad F-N skall jag göra?

Jag har hela tiden hävdat hur viktigt det måste vara för barnen att ha en någorlunda jämn fördelning i vårdnad och att det är viktigt att skapa kontinuitet (=trygghet) i deras tillvaro – inte att allt bara skall flyta.

Nu är jag rädd när min son börjar ifrågasätta varför han inte får välja, att jag på sikt även förlorar honom.

Jag plågas natt och dag över att berövas umgänge med bägge barnen.

Vad kan jag göra, hur skall jag bete mig, finns det en utväg?

Mamman vägrade göra abort och vill inte ge mig umgänge med mitt barn

Jag är en blivande pappa på 20år som har lite problem att ta itu med. Mitt Ex är gravid med mitt barn, barnet är beräknat 30 januari 2012.. För att allting ska förstås ordentligt så började de hela i Maj! Vi fick då reda på att hon var med barn. Jag ville flera gånger att en abort skulle göras då jag inte kände mig redo som pappa, men hennes svar var att de var för sent, vilket de inte var då det var i v.8. Hon har inte någon utbildning eller jobb, har redan ett barn sedan tidigare som hon nekat pappan att få träffa! jag själv har utbildning och fast jobb. I början av oktober separerade vi, det är nu problemen börjar uppstå med 3mån kvar till födsel. Jag har accepterat det hela och vill ta mitt ansvar som pappa och vill ha gemensam vårdnad med delat boende varannan  vecka, men mitt ex menar på att jag fram till att barnet är 1år bara kommer få träffa min son under dagarna, men hur skall det gå när ja jobbar? Och hur skall jag någonsin kunna få en bra första relation med min son om jag inte får träffa honom förens 1års ålder? Och vad jag läst mig till har pappor ingen direkt större talan att komma med tydligen? Som jag ser de skulle ja helst ha ensam vårdnad om barnet då jag har den tryggheten ett barn behöver, fast ekonomi, boende, hjälpande föräldrar en underbar sambo osv, medan mamman lever på Socialen där dom betalar lgh m.m hon har inget som helst ekonomiskt ansvar och kan inte ta ett sånt ansvar heller, pengarna rinner mellan fingrarna. Det jag vill ha tips och råd med är vad kan jag göra, hur skall jag göra?! För att slippa vänta tills mitt barn är 1år gammalt innan ja kan ha min son boende hos mig en vecka och mamman den andra veckan? Hon kommer ju naturligtvis göra allt för att dra ut på tiden så mkt som möjligt för att jag ska få vänta ännu mera. Jag vill ha hjälp av någon annan som varit med i samma situation, med vårdnadstvist m.m hur ska allt gå tillväga?

Polisen tyckte det var bättre att ge barnen till mamman trots att jag hade klara papper

av

Carl-Axel Sporre

Efter ett mycket turbulent giftemål som varade från okt.1987 till okt. 1994 var skilsmässan ett faktum,då jag hade ett äktenskapförrord var det jag som fick Bo kvar i bostaden,bortsett från det faktumet tog mamman med sig barnen då hon flyttade.Jag hade under 12 år drivit företag och forsatte med det,det som var underligt var att soc. inte gjorde en adekvat utredning om var det var bäst för barnen att bo.Jag forsatte som vanligt med mitt företagande fram till dec. 1995 då jag förstod att det inte längre gick ihop sig.I dec 1996 kom jag in på en utbildning som Trafikskolelärare i Örebro, jag gick ut kursen och såg nu en ljusning i min tillvaro,gick till Banken som jag haft genom åren för att lägga om mina huslån eftersom jag då enligt banken inte för tillfället kunde uppvisa för dom adekvata inkomster gick detta inte att lösa.Jag beslöt Då att sälja fastigheten och 1997 i dec gick affären i lås.I sambandet fick jag ett erbjudande genom mäklaren om en annan bostad i Gbg,en bostadsrätt på 4 rum å kök,jag köpte den och flyttade in 15jan 1997.Under tiden skulle jag Då umgås med mina barn varannan helg och vi skrev en överenskommelse sinsemellan att på aktuell vecka skulle jag hämta i Borås och vid avslut av umgänge skulle den andra parten hämta i Gbg.Under första halvåret gick allt som planerat men i det andra halvåret missköttes hämtningar vid flera tillfällen vilket innebar att jag fick ta barnen till Borås på måndagsmorgonen.Samtidigt saboterades det för mig att komma i arbete,vid senare tillfällen då jag hade umgäng fick jag vid dom tillfällena vända mig till soc.för tillfälligt försörjningsstöd,detta skedde 2ggr. och 3:dje gången blev jag uppmanad att göra mig av med min bostad,när jag frågade hur detta skulle underlätta umgänge fick jag till svar att när jag sålt bostaden kunde jag vända mig till soc. som Då skulle vara behjälplig med ersättningsbostad ( detta e dom skyldiga till enlikt soc.lag )

 

Bostaden såldes och jag vände mig till soc. visade alla papper på försäljningen och visade att allt var i sin ordning.Då soc.sekr.sett dokumenten sa hon helt kallt :”ja men Då har Du ju pengar nu så Då klarar Du ju dig ” I den situationen befann jag mig mer eller mindre i chock,jag fick Nu i en väldigt stressad position försöka att finna tak över huvudet,genom en gammal barndomskamrats bekant fick jag hyra en mindre bostad i Partille vi e nu framme i feb.1998.Efter att jag flyttat in fortsatte umgänget nu som vanligt och i April reste jag till Kret med barnen en vecka,Då vi återvände och exet skulle hämta blev jag översköljd av galla som bestod i vilken oansvarlig och värdelös far jag var.I mars år 2000 blev jag kontaktad av soc.sekr. iBorås som frågade om jag hade möjlighet att ta imot barnen Då mamman Nu inte ansåg att hon kunde fylla deras behov,jag svarade ja naturliktvis men bostaden är inte så stor så dom får ta det som det är.Den 8:de mars (obs datum)kom mamman med barnen och jag skolade in dom i en Bra skola i omgivningen, barnen fick snabbt nya kamrater och verkade trivas också med värdfamiljens barn,vi blev kontaktade av soc.tjänsten i Partille som ville göra en utredning vilken vi medverkade till och det hela gick ut på att dom ville vara behjälpliga med bättre bostad som de sade,av detta blev ingenting dom kunde inte ordna en bostad till oss och i situationen hade också min hyresvärd sagt upp vårt kontrakt för att sätta ytterligare press på soc.,det hela slutade med att vi fick flytta till en sk. jourbostad i Örgryte samtidigt fick jag magazinera alla möbler,omkring juli 2000 hände en massa otrevliga saker.

 

Polis kom till bostaden på inrådan som jag förstår av mamman som sagt till grabben att dom skulle säga att dom ville rymma från mig.Mycket förvånad och chockad visade jag papper på att allt var i ordning för Polisen som trots detta tyckte det var bättre att åtbörda barnen till mamman tillfälligt som dom uttryckte det,jag hade inget val utan fick resengera för fakta.I AUG. samma år blev jag satt i Åtgärd genom AF. jag skulle Då gå en utb.detta resulterade senare att jag fick arbete på samma utb.men under tiden blev jag uppsagd från den sk. jourbostaden och fick inte Bo kvar.Då jag hade bra kontakt med min chef fick jag av humanitära skäl Bo på kontoret,Ingen försökte att stötta mig i mitt sökande av bostad,jag blev kvar på arbetet fram till Nov. 2001 och hade nu sparat lite pengar men hade fortsatt ingen Bostad jag fick helt enkelt för tillfället bo i min Bil,under tiden fick jag också husera mig på olika vandrarhem och camping.I dec 2001 blev jag kontaktad av en bekant som erbjöd mig att Bo i deras källare.

I mars år 2002 blev jag på nytt erbjuden utb. genom AF, denna kurs var också uppdatering på vad jag redan kunde men för att få ny period i A-kassa var jag tvungen att delta vilket jag också fullföljde men inte heller detta ledde till Arbete, i mars den 8:de fick jag besked om min Mors frånfälle, under tiden sökte jag konstant bostad jag fick då napp på en liten men dock bostad i form av ett ombyggt garage på ca 15kvm i Kållered,man kan ju inte hävda att barn ska få umgäng med sin Far under sådana omständigheter,under resans gång har jag hela tiden sett till att hålla ingångna avtal på alla nivåer och då jag fick denna bostad gick jag frekvent till bibloteket för att skriva och protestera om på vilket sätt jag blivit behandlad i processen,jag har protesterat visat till Lagar som soc. brytit mot osv. jag har under den sista perioden samlat på mig 10 A4pärmar med papper men inget har hjälpt, någon gång under 2006 blev jag befriad från underhåll,detta resulterade senare som jag förstår i att min FD. vände sig direkt till mina Arbetsg.och pratade en massa vilket Då skulle resultera i att dom tog pengar från min lön.Ja jag har ju inga belägg för det jag sist sagt men,efter en massa korta uppdrag hos arbetsgivare där jag visat mer än väl att jag är en resurs har det alltid slutat med någon liten konflikt som i sin tur slutat med att jag fått lämna med svansen mellan benen.

I aug 2007 fick jag också lämna mitt lilla krypinn i garaget då värden behövde utrymmet.
Vid det tillfället hade jag via soc. i Mölndal försökt att få dem att ge mig en sk.Hyresgaranti som underlag för att jag skulle kunna få en ordentlig Bostad och trots att jag uppvisat fläckfri vandel med hyresbet. fick jag avslag på denna. I nov 2007 hamnade jag till slut på ÅBY-Camp där jag fick hyra en sk. hytte,min son hade nu insett att något inte stod rätt till i förhållande till hur jag blev behandlad och valde att flytta ner till mig, vi bodde i den Hyttan fram till juni 2008 Då jag fick erbjudande om jobb i Norge där jag fortfarande befinner mig,men har forfarande svårt att få jobb. Jag inser att man inte kan klara allt själv men om man inte som man varit så fruktansvärt motarbetad hade saker och ting löst sig på ett bättre sätt. Med detta sagt vill jag klart hävda att idag skriver vi 31-10-11 men på något underlikt vis blir Pappor som verkligen vill ta sin papparoll på allvar inte accepterade känns lite som om man verkligen klarar hela den biten så utgör men ett H O T !!! och ska omgående eller genom sabotage av ens liv elimineras,man behöver inte att vara Academiker för att analycera Diskriminering och förskjutning och I all tid har man alltid fördömt våld,min fråga är Då. Om man på alla vis som jag känner till meddelar sig skriftligen på alla nivåer och inte får någon som hels respons vad e det Då som återstår, till slut gör ju män det som dom kanske e bra på och Då har dom Gjort bort sig och får säkert fängelse,följdfrågan blir Då. Vad i helvete krävs det för att man skall bli tagen för det man vill vara??? nämligen P A P P A.

Mamman ville inte ha barnet – förbjöd mig som haft barnet boende att inte träffa honom mera

För någon vecka sedan fick jag ett samtal från min sons mamma, där hon sa att jag inte längre får ha någon kontakt med honom. Tänkte jag skulle ta allt från början nu, om ni orkar läsa…

Jag och hans mamma hade separerat en period, och när hon kom tillbaka så var hon gravid i 8:e veckan. Jag valde att finnas där som en pappa för barnet. Efter graviditeten så fick mamman en förlossningsdepression, långdragen sådan. Så jag var hemma med vab längre perioder för att ta hand om sonen, då hon gick sjukskriven.

2½ år senare gick vi isär. Det gick väldigt illa till, där hon misshandlade mig med sparkar och slag mitt framför ögonen på vår 2-åriga son. Hon kastade sedan ut mig, ringde polisen och hävdade att det var jag som hade misshandlat henne, samt att jag försökte ta hennes son ifrån henne.
Hon sa redan då att jag aldrig mer skulle få träffa min son igen, men kom ganska snabbt underfund att hon inte orkade ta hand om honom själv. Så när jag hade lyckats hitta en egen lägenhet så ”dumpade” hon över sonen på mig. Vilket jag inte hade någonting emot, då jag visste att hon inte var bra för honom, och att hon troligtvis behandlade honom illa. (Hon hade tidigare erkänt att hon kunder låta honom stå och gråta långa stunder, när han var hungrig mm, medans hon ist låg och sov i sängen. Samt att hon ofta kunde skrika åt honom.)

Under det första halvåret så träffade mamman barnet två gånger. Halvåret efter det skulle jag uppskatta till att dom träffades varannan månad. Under denna tiden hade jag ingen kontakt med socialen, tyvärr. Tillslut började dagis ställa frågor. Då mamman adressändrat sig till en annan kommun, hade jag längre ingen rätt att ha honom på dagis här. Så efter ett år som sonen bott hos mig, kontaktade jag slutligen socialen, i hopp om att dom kunde hjälpa mig.
Mamman gick då med på att adoptera bort sonen till mig. Vi skrev ansökningspapper som skickades in till Tingsrätten. Men i sista sekund så ville mamman dra tillbaka allt, och ist skriva ett slags umgängesavtal. Jag kände mig maktlös och trodde inte jag hade någon rättslig chans att gå vidare med adoptionen utan hennes godkännande, så jag vek ner mig.
Hon hade nu börjat träffa en ny man, och verkade ha kommit på bättre spår. Hon försökte ta upp kontakten med sonen igen, men jag tvivlade på att det var ett genuint intresse från hennes håll. (Hon hade tidigare i princip bara hämtat honom när hon skulle till sina föräldrar. Som jag kände, bara var för att visa upp vilken ”bra mamma hon var”, då hon erkänt för mig att hon inte hade förklarat för föräldrarna hur pass dålig kontakt hon egentligen hade med sonen.) Så jag gjorde inga större ansträngningar, utan tyckte hon fick ”bevisa” att hon verkligen ville vara en mamma!

Detta ledde till att jag inte fick tillbaka sonen, efter en helg hos sin mor. Över en helg så tog hon honom ifrån hans trygghet; mig, hans farbröder, faster, farföräldrar, dagiskamrater mm. 8 mil bort… Jag fick inte träffa honom oht för ens jag skrivit på ett slags umgängesavtal, vilket jag tillslut gjorde.
Tyvärr så gav det mig inga rättsliga fördelar, då varken advokat eller FR var inblandade i avtalet. Hon började ganska snabbt hävda att jag inte skötte avtalet. Små saker som att jag inte lämnade tillbaka kläderna som hon skickat med, att jag inte skötte varannan hämtning/lämning mm mm. Totalt skitsnack! Hon där emot, kunde hur som helst bryta avtalet, utan att behöva ha någon rimlig förklaring.

Under dom tre senaste månaderna har det varit mycket tjafs. Jag fick tex inte hämta min son på dagis, för att underlätta då hon jobbade. Hon vägrade ge mig någon förklaring, trots att det stod i avtalet att det krävdes. Hon vägrade låta mig hämta honom, trots att det var min helg osv. Men jag lyckades ändå få ha honom två veckor under min semester (Dom va helt kanon!). Efter det blev det en ny dispyt då jag inte fick ha honom som bestämt sen tidigare, utan då skulle dom ha semester med sonen. Bad då om att få ett datum när jag skulle få ha honom nästa gång. Fick till svar: ”Jag hör av mig när du får träffa honom igen.”. Samt om jag fortsatte att ”bråka” (läs: fråga om ett datum) så skulle det dröja ännu längre innan jag fick träffa honom igen. Gav mig inte, utan ville verkligen ha ett datum, då det lät som att det kunde dröja över en månad innan jag skulle få träffa honom igen. Hon sa att jag nu inte fick höra av mig till sonen/dom på ett tag.

Efter två veckor ringde jag, och lyckades jag få prata med honom i telefonen. Några dagar senare kom samtalet från mamman där hon sa att jag aldrig mer får ha kontakt med honom. Hon drog upp massa anledningar till varför; lögner, vinklade saker mm. Saker som ALDRIG hade varit tillräckliga skäl till att bryta kontakten, om jag bara hade varit biologisk förälder till min son!

Igår hade det gått en månad utan att vi hade träffats. Jag beslutade mig för att åka till hans dagis, med min syster som stöd. Lyckades få träffa honom och tom leka med honom i hela 30min, innan vi var tvungna att gå. Där efter kom sms’et från mamman där hon hotade med polisanmälan/besöksförbud om jag fortsatte kontakten med sonen.

Så här står jag nu… Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till? Jag ser ju hur tufft ni har det, och ni är ju ändå biologiska föräldrar! Känns hopplöst…

Gemensam vårdnad ger möjligheter istället för som enskild vårdnad endast problem

av Hans

I december 2010 äntligen fick hem min älskade dotter igen. Vill jag skriva för att ge er alla kraft. När jag och min före detta fru separerade oktober 2009. tog hon min dotter och stack till en stad 12 mil bort. Jag fick komma förbi och leka lite med min dotter i början godtyckligt ungefär en gång varannan vecka.  Samtidigt började polisanmälningarna strömma in de började med att jag skulle ha misshandlat henne.  Då blev socialen inkopplad, då både polisen och socialen såg igenom lögnen så blev de positivt för mig, då vi blev kallade till socialen för möte för att de kunde ha förekommit våld. Dock var socialen av samma åsikt som mig om att ett barn behöver båda sina föräldrar.

Familjerätten hjälpte till att ta fram ett avtal som hon godkände men vägrade skriva under. Då fick jag äntligen hem min dotter igen, efter 4 månaders frånvaro. efter 5 månader tröttnade mamman och sade först att inte min dotter kunde få komma hem till mig på grund av de långa resorna. 12mil enkel väg, sedan påtog hon att jag var pedofil, på eget bevåg kunde hon hålla min dotter bara för att hon lyckats skriva in henne i den nya staden. Jag åkte till dagis och lekte med henne bland annat. Vilket jag kan rekommendera er om mamman vägrar er att träffa barnet åk till dagis och lek med era barn, ring dagis och be att få tala med era barn.

Så länge ni har gemensam vårdnad kan hon inte stoppa det. Mamman lät mig dock ha dag umgänge i en stad 12 mil ifrån där jag bor varannan lördag söndag. Jag mådde piss av att bli tvungen att träffa mamman när jag hämtade och sedan skulle lämna hon försökte på diverse sätt få ditt mig för massa brott, vid dessa överlämningar. Hon hade vi ett tillfälle med sin pappa som skulle falsk vitna och de hade planerat i detalj hur de skulle säga att jag slagit henne. Dock hade en liten detalj av dem missats, jag spelar alltid in ljudet vid överlämningarna och arkiverar det på min dator. Så jag kunde enkelt överlämna en cd skiva till polisen med bevisning om att inget sådant hänt. De är också något jag rekommenderar er att göra. så efter 7 månaders godtyckligt dag umgänge slogs mammans och mormors dröm sönder av tingsrätten. Även här använde sig mammans ombud av att de fanns en utredning hos socialen som ej var avslutad och därför måste jag ha begränsat dag umgänge.

Då jag hade räknat med detta hade jag ringt och pratat med handläggaren och fått hennes ord muntligt att de absolut inte fanns något som tyder på att min dotter skulle fara illa när hon är med mig. så jag fick Dommaren att ringa utredaren vi alla fick gå ut ur rummet. När vi kom in och satte oss sade hon de är slut med dag umgänge jag har pratat med xxxx och pappan har ju hela tiden haft en relation så han behöver inte börja på noll. Lyckan var ju obeskrivlig, jag fick hem henne igen 23december bästa julklappen någonsin. Sedan dess har de varit en ett möte med tingsrätten då jag de hon och hennes ombud kunde ge mig en dag till varannan vecka om jag dubblar de jag betalar i umgänge.  De bad först Dommaren gå innan de skulle köpslå med min dotter. Jag fick i princip samma villkor ändå av rätten.  Nej jag köpslog inte. Nu när jag skriver detta har vi haft ett bra umgänge i 6 månader och nu har även min dotter återgått till att bli säg själv igen.

Jag vet inte om detta kommer att hålla i sig, men med tingsrätten i ryggen så känns de som att de är svårare för dem att hitta på saker i framtiden. Samtidigt som polis och åklagare måste väll se alla tidigare lögner så trovärdigheten hos henne om hon kommer med nya borde närma sig noll. Dock vidtar jag alltid största försiktighet.  Sedan krävde jag även att alltid få lämna till dagis, jag hämtar även på dagis så jag ser aldrig hennes mamma.

Givetvis har jag utelämnat massa detaljer då jag inte är någon skribent eller orkar gå in på varje stämning eller polisanmälan som de har hållit på med.

Alla myndigheter höll med mig utom socialen – de som skall främja goda relationer…

av Kalle Fagerström

Barnen förstod, och flyttade hem till mig efter min min kamp, som pågick i 7 år, för barnens rätt till sin pappa!

Ja då skall jag också skriva om det, hur det är att vara en av alla dessa pappor, som förvägras umgänge med sina barn, jo jag är en av alla dessa pappor, som fått/fick bråka mig fram till alla umgängestillfällen med mina biologiska barn! Jo så illa var det, att det inte fanns ett enda umgängestillfälle som det inte bråkades om och kring!

Och det hela pågick dagligen år ut och år in, ständiga besök på socialförvaltningen, BUP och advokaten, detta fortskred under sju års tid, där rättegångarna ständigt ställdes in av barnens mamma, med olika symtom där hon förklarade att hon inte orkade närvara vid en förhandling, och tingsrätten köpte det i allt för många år!

Så förflöt åren, jag försökte sköta ett arbete, samtidigt som jag kämpade för barnens rätt, till sin pappa och tvärt om, mot först och främst barnens mamma, som i sin tur kämpade med alla konstens regler och ”experter” för att försvåra och förhindra allt umgänge! Personalen på ortens socialförvaltning, hade redan dag ett, valt vem man tänkte stötta och tro på!

Min före detta bytte advokater som andra byter strumppor, när advokaterna berättade det hon uppenbarligen inte ville höra eller tro på! Jo socialförvaltningen hade redan dag ett valt sida, vilket resulterade i, att nu jobbade jag inte bara mot barnens mamma, nej nu jobbade jag mot en myndighet, där gällande regler säger, att den myndigheten skall vara objektiv, och inte ta ställning för någon part!

Innehållet i anmälningarna mot mig varierade, men kom i en jämn ström, och dessa gjordes till, socialkontoret, BUP och polismyndigheten, jo jag anmäldes för allehanda saker, från att ha försökt preja av hennes ”nya” man av vägen mm! Alla dessa anmälningar mot mig, tvingade mig att börja föra dagbok över alla dygnets timmar! Jo jag skrev en mycket utförlig och omfattande dagbok, där jag skrev upp allt jag gjorde, alla klockslag, alla jag träffade, vem som ringde mig och vem jag själv ringde, jo jag skrev upp vart jag åkte, och när jag åkte hem, jo alla mina dyngnets aktiviteter, skrevs ner i mina dagböcker!

Med dagböckernas hjälp, kunde jag då berätta exakt var jag var och vad jag gjorde, när en ny anmälning mot mig gjordes, mina dagboksanteckningar pågick dyngnet runt i nästan två års tid! Men nej jag blev aldrig förhörd eller anklagad av polismyndigheten för någon av hennes alla okynnesanmälningar mot mig! Nej tvärt om så hjälpte dessa anmälningar mig i slutändan, vilket hon själv inte förstod!

Jo jag fick rätt i alla tingsrättsförhandlingar, och hon fick viten utdömda om hon vägrade utelämna barnen till umgänge, jo det hände att hon valde vitet! Och jag kände och förstod att det hela hade svängt till min fördel hos alla myndigheter utom hos ortens socialförvaltning! Och många år senare har vissa av personalen på socialförvaltningen kommit fram till mig på gatan och sagt följande, ”så illa vi har behandlat dig Kalle, och att du överlevt, allt detta”. Jo det var och har varit många tuffa år, men så en dag bestämde sig först sonen att flytta hem till mig, och kort därefter kom också dottern!

Om jag är bitter, nej jag är vare sig det eller arg, nej jag fick lära mig så oerhört mycket om hur Svenska myndigheter är och hur samhället agerar, och det om något har varit en väckarklocka, som fått mig att inse, att nej vi är inte alla lika inför lagen hos någon myndighet, det om något har också skrämt mig på många, många sätt, att lagen som skall skydda oss, inte alltid gör det, nej utifrån hur samhälls debatterna går, agerar också rättsystemet jo så illa är det svenska rättsystemet, att rättsystemet låter sig styras av grupptrycket ute på gatan, det har jag surt fått erfara, av alla mina års kamp, för barnens rätt till pappa!

Och som slut ord vill jag säga följande, ensam är inte stark, nej sök upp den närmaste mansjouren i din närhet!

Offentlig förnedring av oss pappor – Trots förfalskad namnteckning får mamman behålla vårdnaden.

av

Per Solfbergs, polis och pappa

Känner att jag måste skriva till er nu, då jag ser en granne till mig, och hans snart 5-årige son, behandlas så otroligt illa av vårt samhälle som en mamma aldrig skulle blivit.

Jag är själv skild och har haft ensam vårdnad om mina tjejer, de är vuxna idag 19 och 21 år gamla.

Jag önskar att ni tar del av tidningen Dala Demokraten, från den 23 april 2011. Det är horribel läsning.

Där finns ett reportage med rubriken: Förfalskade pappans namnteckning ”-får behålla vårdnaden ändå”.

På samma sida, i pappers upplagan, så är det en annons med bild på ett par kvinnor tillsammans med några barn. Annonsen är en tävling där man kan rösta fram ”Dalarnas bästa mamma”. Vilken offentlig förnedring av oss pappor. Vart har den så omtalade jämställdheten tagit vägen?.

Min egen skilssmässa tog ett och ett halvt år med strider hos soc, familjerätt och hovrätt innan vårdnaden blev klar. Det var en ”kött kvarn” utan like att gå igenom, där jag upplevde osannolika orättvisor som pappa.
Jag fick bl.a inte ställa frågor till soc-damerna (handläggarna) på våra möten på grund av att jag polis till yrket, de upplyste mig om att det här är ej ”-polisförhör”. Jag fick otaliga gånger upplysa dem om att jag är här som pappa och ej polis, jag fick ej reagera med någon form av känsloyttringar utan att de ifråga satte mitt humör om jag hade problem med mina känslor etc.

Jag ska någon gång skriva ner hela min historia, den kommer att bli mycket omfattande och hemsk.

Första gången på fem år

av

Leif

Hej! Har fått hem min 6åriga son en helg för första gången efter 5års kämpande:)! Vill citera vad han sa, har alltid önskat mig en pappa och helt plötsligt fick jag en, jag sa, varför önskade du dig just det av allt? Han sa, jag vill inte bara ha en mamma:(? Tårarna bara rann på mig:( Vill med detta säga ge inte upp era barn dom behöver en pappa! Leif

Har fått hem min 6åriga son en helg för första gången efter 5års kämpande:)! Vill citera vad han sa, ”jag har alltid önskat mig en pappa och helt plötsligt fick jag en”.

Jag sa, varför önskade du dig just det av allt? Han sa, ”jag vill inte bara ha en mamma” :(? Tårarna bara rann på mig:( Vill med detta säga ge inte upp era barn dom behöver en pappa!

Min sambo var otrogen – Jag förlorade mina barn

Jag vet inte vart jag ska börja, men jag och min så kallade sambo har 3 barn,allt har varit kannon fram till strax före jul.Jag kom på hon en natt, skulle läga mig och min sambos telefon låg på laddning på min sida av sängen, jag skulle flytta den och råka komma åt n knapp. Då kom ett sms upp o en bild på en kille. jag kunde inte låta bli att läsa,och det var inte roliga saker.Jag väcte henne för att fråga vad det var frågan om, men hon bara blev arg. Och kalla mig alkis, till saken hör att hon nu i efterhand tycker att jag har druckit mycket,och visst det har blivit en del mera än normalt, det står jag för.men problemmet är nu att hon tog barnen för aver en vecka sedan och stack, jag har förgäves försökt att få prata med dom, mn inget svar. sedan nu i måndags gick jag till socialtjänsten för att få hjälp, men det skulle jag inte ha gjort. när jag får tala med en handläggare så blir jag visad till ett rum,hon har anmält mig till soc om mitt drickande mm. skulle kunna skriva en bok om det som har hänt mig men. summan av allt är att nu ska jag under utredning på soc om jag är lämplig att ha barnen,eller inte. tvångsflyttad från lägenheten får ej träffa barnen. Nä livet som pappa känns förjävligt. vart tog våra rättigheter vägen,och sverige som ska vara jämdställt. Nä fy fan säger jag.mera makt och rättvisa till oss pappor och barnen. mvh en förtvivlad pappa

av

Jonny Olsson

Jag vet inte vart jag ska börja, men jag och min så kallade sambo har 3 barn,allt har varit kannon fram till strax före jul.Jag kom på hon en natt, skulle läga mig och min sambos telefon låg på laddning på min sida av sängen, jag skulle flytta den och råka komma åt n knapp. Då kom ett sms upp o en bild på en kille.

jag kunde inte låta bli att läsa,och det var inte roliga saker.Jag väcte henne för att fråga vad det var frågan om, men hon bara blev arg. Och kalla mig alkis, till saken hör att hon nu i efterhand tycker att jag har druckit mycket,och visst det har blivit en del mera än normalt, det står jag för.men problemmet är nu att hon tog barnen för aver en vecka sedan och stack, jag har förgäves försökt att få prata med dom, men inget svar.

sedan nu i måndags gick jag till socialtjänsten för att få hjälp, men det skulle jag inte ha gjort. när jag får tala med en handläggare så blir jag visad till ett rum,hon har anmält mig till soc om mitt drickande mm. skulle kunna skriva en bok om det som har hänt mig men. summan av allt är att nu ska jag under utredning på soc om jag är lämplig att ha barnen,eller inte. tvångsflyttad från lägenheten får ej träffa barnen. Nä livet som pappa känns förjävligt. vart tog våra rättigheter vägen,och sverige som ska vara jämdställt.

Jag ifrågasatte familjerätten – får inte träffa min dotter mera

av Emil Fredriksson

Jag och min fd. sambo delade på oss för ca 2 år sen, då var våran gemensamma dotter lite drygt 2 år, ett tag så fungerade med varannan helg, men efter ett tag när jag hade köpt nytt hus , till historien hör att jag var så storsint så exet fick hela gården utan omsvep så att hon o dottern skulle ha det bra så fick jag äntlgen tag på ett drömställe åt mig io lillan, därmed så ville jag utöka umgänget med min dotter mer, men då ni, då bröt helvetet löst, icke, hon (barnets mor) gick till soc och påstod att jag var en rabiat alkoholist som absolut inte var lämplig att ha hand om vårt barn….sen så var bollen i rullning, dum som jag var så gick jag på flera möten, ett senast idag, men nu har jag fått nog.

Till saken hör att jag är en väldigt skötsam människa, aldrig dömd el anklagad för nåt, har bra ekonomi samt leder och äger ett av kommunens största företag, apropå alkohol dricker jag inte mer än vilken normal ”Svensson” som helst, men vad det anbelangar soc o familjerätten så vart jag tvungen att fråga om detta var det nya gensvaret på 50-talets kommunistjakt i USA, där vilken angivare eller förtalare kunde slå en människas liv i spillror pga lösa rykten och lögner?..fick inget svar på det, då frågade jag dom att definiera epitete ”gemensam vårdnad”..fick heller då inget vettigt svar, vad fan ska man ta sig till, vad är detta för samhälle vi lever i? Vart tog jämlikheten vägen?, vart tog pappornas rätt vägen?

Nu får jag inte träffa min älskade 4-åriga dotter pga att en försmådd och känslokall kvinna har spridit lögner o falska rykten till socialförvaltningen. Det som återstår nu är bara tingsrätten, en process där alla är förlorare, inte minst min blonda lilla prinsessa som jag älskar över allt annat på jorden. Den som har varit med om nåt dylikt får gärna höra av sig, för jag behöver all hjälp o råd jag kan få för att gå vidare i kampen för att få vara med min dotter.

Jag ville ta ansvar och bad soc om hjälp – min dotter togs ifrån mig

av Victor

jag e inte den bästa på att skriva men ja gör ett försök.jag har en dotter på tre år som jag älskar mest i världen (gör väl de som skriver här). alla fall så för ca ett år sedan så blev jag ensam pappa med min dotter mamman yill min dotter stack hon hade drog problem.jag ska försöka göra en lång historia kort. ja mamman stack och jag och jag vände mig till social tjänsten för att få stöd och hjälp i att bli ensam pappa. jag vände mig även till dem för att jag själv har varit i klammeri med rättvisan och inte ville att det skulle komma som en bomb för soc att just jag va ensam med barn. jag och min dotter hade det ändå ganska bra efter omständigheterna och även om det var tufft så va ja fast besluten av att klara det ( man måste ju ).alla fall till sist ringde soc tillbaka och ja förklarade att bodde ensam med min dotter och att mamman stuckit men att ja inte visste vad hon va eller vad hon gjorde, men att det ändå gick bra men att jag vile veta hur man gör med dagis ,kost mm ( alla vet hur orolig man e för sitt första barn.

ja trodde att soc skulle tycka eller rättare sagt se att ja ville va en ansvars full pappa. istället föreslog de att jag frivilligt skulle låta min dotter komma till ett utredningshem tills hennes mor och jag löst alla problem. problemet va att jag förklarade att de va inte jag som hade problem. och ja sa att det va inte jag som stuckit utan hon och jag förklarade om och om att jag inte visste vad hon va. soc vägrade tro mig varför vet ja inte ,men ja misstänker för att jag varit dömd själv. även om ja hade lämnat de livet så blev ja inte betrodd. va som från början va ett samtal för att få råd och stöd om hur man skulle bli en ansvars full pappa hade nu blivit en situation där soc ville att ja skulle lämna ifrån mig min dotter vilket ja verkligen inte va beredd på. plötsligt hade det blivit en strid mellan mig och social tjänsten , som ingen tänkte förlora.

VARFÖR SKULLE JA FRIVILLIGT GE UPP!.men lika naivt de va att kontakta dem lika naivt va det att tro att ja skulle vinna. nu ett år senare sitter min dotter på utrednings hem hennes mamma lyser med sin frånvaro och jag efter en länsrätts förlust har besök för tillfället var annan vecka och fortfarande kämpar för att få rätt och mer umgänge. de va va scial tjänsten gjorde för att hjälpa en första gångs pappa att bli en ansvars full pappa. ja som alltid uppfattat att debatten handlade om att pappor va för lite me sina barn och att man kommit fram till att pappan var lika viktig. fel hade jag

Umgängessabotage genom att se till att motparten blir frihetsberövad.

av Känd pappa som vill vara anonym

Jag ska göra min historia kort. Jag har besöksförbud, varför jag har det ska jag inte skriva om nu – dock tycker jag att det är helt felaktigt att jag har det. I besöksförbudet står det att jag inte får följa efter eller kontakta motparten. Jag är dessutom den andra mannen på 1½ år som hon har fått ett besöksförbud utfärdat mot- åter till det jag ska berätta. Mamman har fram tills att TR ska få säga sitt tvingat mig att nöja mig med att umgås med mitt barn varannan helg på ett av familjerättens tillhandahållna umgängesstöd, varje umgänge är på 2 timmar under bevakning! Om jag inte går med på detta alls så tänker hon se till att jag inte får träffa min son alls.

Fram tills att mamman drog igång vårdnadstvisten så fungerade umgänget helt okej och vårt barn var hos sina föräldrar lika mycket. Jag och mitt ex har dessutom gemensam vårnad och ändå tillåter samhället henne att göra såhär. Idag skulle jag umgås med mitt barn, detta umgänge är väldigt efterlängtat och det är de enda jag har att se fram emot under de två veckorna som det tar mellan gångerna som jag får se barnet.

14:30 skulle jag vara på umgängesstödet idag och eftersom jag inte ville vara sen så åkte jag ner och parkerade bilen på parkeringen i närheten.

När jag väl kom fram till umgängesstödet så såg jag att det var ovanligt mycket aktivitet där mot vad det brukar vara.

Nästan omgående när jag kom dit så såg jag att det var flera bilar än vad det brukar vara där, dessutom så var det en bil som var på väg därifrån någon minut efter att jag kom dit.

I vanliga fall så är det ingen aktivitet där eftersom dom inte har några andra åtaganden vid denna tid eftersom den tiden är åsidosatt till mig och min son.

Därefter så tog jag upp telefonen och ringde en vän på mansjouren och pratade med honom, klockan var då 14:20. Under vårt samtal så gick jag bort till en kanotklubb som ligger ca 100 – 110 meter ifrån det hus där umgänget skulle ske. Klockan börjar närma sig 14:30 och jag har ännu inte sett att mamman lämnat umgängesstödet för att gå mot sin bil, så att jag kan gå till huset för att umgås med mitt barn. Under hela tiden pratar jag med min vän och han säger åt mig att stanna där jag är och ta det lugnt, även om det är min tid att ha umgänge nu, detta då han tror att dom försöker att provocera fram en överträdelse av besöksförbudet. Jag börjar ändå göra mig lite synlig mellan husen så att dom på håll kan se att jag är där och så att dom kan se att jag har kommit. När jag ska lämna barnet till modern efter umgängena så är dom alltid så noggranna med att jag ska lämna i tid, men nu verkar dom inte vara det tänker jag. När klockan närmar sig 14:35 så ställer jag mig framför ett av husen vid kanotklubben nu måste dom väl ändå se att jag är här?

Det är fortfarande ca 90 meter till umgängeshuset. 14:39 så ringer jag en annan vän och pratar med honom om det som håller på att hända och om jag ska våga närma mig huset, jag vill ju inte begå någon överträdelse. Jag blir upplyst om att eftersom att jag skulle vara där vid 14:30 enligt avtal. så har jag all rätt att gå fram och kontrollera vad som händer, för nu har ju klockan hunnit bli 14:40. Jag börjar att gå mot huset, mellan huset och kanotklubben så finns det en minigolfbana, så den måste jag ta mig över först. Helt plötsligt ser jag att en polisbil har svängt upp invid huset och vid infarten står det ännu en. Jaha tänker jag, vad är det som händer nu, är det någon i fara? Jag försöker att kontakta och ropa på polisen vid huset och fråga vad som händer, han vinkar då åt mig att gå. Jag vänder mig om och börjar gå mot polisbilen vid infarten för att fråga honom ifall han vet vad som händer. Jag blir tillbakaropad till huset och där blir jag informerad om att jag skall tas med in till förhör, jag är gripen! Inne på polisstationen så blir jag hörd och jag får ge min syn på saken, åklagaren beslutar att inte häkta mig och jag får gå hem efter några timmar.

Det smärtar mig enormt mycket att inse att det nu kommer att ha gått 4 veckor mellan umgängena, umgängen som det inte finns något formellt beslut om. Innan jag går från polisen så frågar jag när åklagarens beslut togs om att jag skulle gripas. 14:25 blir jag informerad om! Eftersom jag kom till parkeringen 14:20 så har allt gått extremt snabbt. Har man suttit och aktivt kollat efter mig i hopp om att jag ska komma och bryta mot ett besöksförbud? Hur fick dom tag i åklagaren så snabbt på en lördagseftermiddag?- Och hur kommer det sig att på bara fem minuter efter att jag kom till parkeringsplatsen så hade åklagaren utfärdad en order på att jag skulle gripas? Var detta planerat utav mitt ex tillsammans med åklagaren, soc och familjerätten sedan tidigare?

Igår så fick jag information från familjerätten att mitt barn är sjukt och har varit hos doktorn och fått penicillin och att det kanske inte blir något umgänge. Under hela dagen har jag haft en oro i kroppen och bara väntat på att få ett samtal om att umgänget har blivit inställt, jag fick inget samtal. I efterhand kan jag tycka att det är omdömeslöst av mamman att släpa med ett barn utomhus när den är sjukt och äter penicillin, även om det ska får umgås med sin far som barnet inte träffar så ofta – dock tror jag att jag förstår varför nu. I eftermiddags så var jag glad, ikväll är jag ledsen. Fan ta henne för att hon gör allt för att vårt barn ska tappa kontakten med pappa!

Mamman vill inte träffa sina sex barn

av Mikael Fjällborg

Det är mest snyfthistorier om fädrer som fråntagits umgängesrätten med sina barn.Min story är det motsatta. Mitt ex har självmant förvägrat våra gemensamma barn umgänge med henne. Alltså mamman vägrar träffa sina biologiska barn. De är sex (6) till antalet och jag kan föreställa mig den sorg de känner för sin frånvarande mor. Hon lever, är inte död men mamman valde flaskan framför barnen och har inte träffat dem på tolv (12) år. Yngsta flickan fyller 18 år i vinter och har inte sett skymten av sin mamma sen hon var sex år. Således finns varianter av dessa spörsmål även om jag kan inbilla mig att mitt fall är nog mer ovanligt.

Trots barnporr och kidnappning från mammans sida får jag inte träffa mina barn.

av Magnus

Jag hade fyra barn tillsammans med en kvinna. Vi bodde i hus på landet, men på grund av eskalerande våld från en vuxen styvsons sida valde jag att flytta. Hon hotade då att ta barnen ifrån mig, vilket hon också lyckades med till slut.
Jag flyttade till en lägenhet som låg förhållandevis nära barnen barnen och försökte få till ett växelvist boende. Mamman tvingade barnen att välja mellan oss föräldrar och barnen som mådde allt sämre sedan jag flyttat, förklarade att de hellre ville bo med mig (detta fick jag veta först efter en sväng i Kammarrätten där jag begärt handlingar från socialtjänsten som de sekretessbelagt).
Vi kunde inte komma överrens. Mamman vägrade gå med på växelvist boende eftersom hon då skulle förlora bidrag. Det förklarade hon öppet för socialtjänsten och mig och värst av allt – även för barnen. Vid årskiftet 07/08 stämde hon mig på vårdnad och boende. Hon yrkade att jag endast skulle ha umgänge varannan helg. Som skäl angav hon samarbetsproblem och psykisk misshandel. Interimistiskt bestämde domstolen, trots att vi haft ett växelvist boende fram till ett par månader före förhandlingen, att jag fick umgänge varannan helg. Socialtjänsten genomförde en utredning om vårdnad, boende och umgänge och rekommenderade gemensam vårdnad och växelvist boende helt i enlighet med mina yrkanden.
Jag trodde nu att det skulle lösa sig – men det var nu det gick snett på riktigt.
I oktober månad 2008. Bara några veckor efter socialtjänstens rekommendation anhölls mamman och hennes nya sambo misstänkta för barnporno-grafibrott. Barnen hämtades samtidigt till förhör och omhändertogs därefter av soc. Senare på dagen fick jag hämta min fyra små skrämda barn hos socialtjänsten och de bodde hos mig i cirka en veckas tid. Vi hade det riktigt bra och barnen trivdes även om de samtidgt naturligtvis var bekymrade över sin mammas situation. Socialtjänsten ville inte att mamman under rådande omständigheter skulle träffa sina barn utan övervakning så jag övertalades att låta barnen vara en vecka tillsammans med mamman på ett utredningshem utanför Uppsala – Brogården.
Mamman var nu desperat. Socialtjänstens rekommendation hade gått henne emot och hon var dessutom misstänkt för barnporno-grafibrott. Veckan ägnade hon åt att pressa barnen till att skriva brev i vilka barnen antydde att jag var farlig och hade misshandlat dem. Samtidigt berättade mamman för utredarna om misshandel under tolv års tid (utan att egentligen precisera någonting). Utredarna märkte på barnen att de var oroliga och inte verkade må helt bra (kan man räkna med att barn under dessa förhållanden ska bete sig naturligt?)
Jag fick på grund av barnens brev och mammans berättelser inte heller vara ensam med mina barn. Inledningsvis bodde jag en vecka med barnen på samma utredningshem. Utredarna konstaterade att barnen var lugnare när jag var med dem samt att jag gav dem ordentligt med mat. De noterade också att den känslomässiga omsorgen fungerade.
Efter veckans slut tog jag barnen därifrån eftersom jag märkte att barnen mådde fruktansvärt dåligt där. Det ledde till att mamman utnyttjade situationen ytterligare och socialtjänsten beslutade om LVU. Mamman blev kvar på utredningshemmet och jag fick bara träffa barnen sporadiskt under övervakning.
Socialtjänsten polisanmälde oss bägge föräldrar för misshandel. Polisen lade ner alla förundersökningar, även misstanke om barnpornografibrott lades ner. Jag kan tillägga att jag aldrig trodde att det fanns någon egentlig substans i barnpornografi-anklagelsen, vilket jag också förklarade för socialtjänsten.
Efter ett par månaders utredning på Brogården fann utredarna att mamman hade svårt att ge barnen känslomässig omsorg, mat eller trygghet. De ansåg att hon struntade i barnen och var helt upptagen med sin vårdnadstvist. Jag begärde att också få bli utredd på Brogården tilsammans med mina barn, men nekades detta med motiveringen att barnen bott så länge på Brogården så det var inte bra för dem att bo där längre. Istället skulle barnen familjehemsplaceras.
Eftersom jag förvägrades kontakt med barnen och inte heller fick möjligheten att bli utredd accepterade jag familjehems-placeringen. Jag såg det som ett tillfälle för barnen att komma bort från mammans starka påverkan och press. Min förhoppning var att barnen skulle kunna landa medan mamman och jag fann ett sätt att samarbeta. Hela situationen hade hamnat i ett märkligt läge och kändes ohanterlig. Mamman överklagade istället till Kammarrätten och vann. Domstolen ansåg inte att socialtjänsten visat att barnen for tillräckligt illa för en så ingripande åtgärd som familjehemsplacering. Jag tycker att den domen var riktig, men den fick katastrofala följder för fortsättningen. Mamman hade nämligen flyttat drygt tio mil bort under utredningstiden och tog nu hem sina barn till Östhammar. Samtidigt fick jag inte träffa dem på i stort sett hela sommaren 2009. Under hösten kom ett umgänge till stånd, men det var trassel vid varje tillfälle. Från mammans sida hette det att barnen inte ville, de skulle på barnkalas, fotboll, marknad etc. Dagarna före jul avgjorde tingsrätten vårdnadstvisten.
Uppsala tingsrätt fann att båda föräldrarna var okej även om mammans föräldraegenskaper kunde ifrågasättas. Domstolen befarade att umgänget skulle bli lidande om mamman fortsatte ha vårdnad och boende. Trots det ansåg domstolen att barnen rotat sig under ett halvår på ny ort och på grund av samarbetsproblemen som mamman givit upphov till tillerkände tingsrätten mamman ensam vårdnad och boende (en nämndekvinna var skiljaktig och ansåg mammans brister så allvarliga att hon var olämplig som vårdnadshavare).
Efter det fick jag aldrig träffa mina barn igen. Jag överklagade till hovrätten som beviljade prövningstillstånd. Hovrätten fastställde dock tingsrättens dom eftersom det gått ett halvår utan kontakt med barnen. Hovrätten antydde samtidigt att tingsrättens dom var felaktig. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.
Jag har nu inte träffat (mina) HENNES barn på cirka ett år. Jag har försökt hålla viss kontakt med åtminstone äldsta flickan via sms och telefon, men det fungerar inte alls. Där är vi just nu.
Jag har här försökt beskriva sakligt vad som skett. Hur jag har mått av att slitas mellan hopp och förtvivlan hela tiden, av att se hur mina barn far illa, hur de spontant ber mig att rädda dem från mamman och från soc, det har jag lämnat därhän. Jag har också utelämnat mina besök hos kurator och psykolog, alla tårar och vredesutbrott i frustration ute i skogen. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt detta. Kanske jag gör en dag, vem vet.
Jag har nu givit upp mina barn och jag tror tyvärr att både jag och barnen mår bäst av det…

Jag hade fyra barn tillsammans med en kvinna. Vi bodde i hus på landet, men på grund av eskalerande våld från en vuxen styvsons sida valde jag att flytta. Hon hotade då att ta barnen ifrån mig, vilket hon också lyckades med till slut.

Jag flyttade till en lägenhet som låg förhållandevis nära barnen barnen och försökte få till ett växelvist boende.

Mamman tvingade barnen att välja mellan oss föräldrar och barnen som mådde allt sämre sedan jag flyttat, förklarade att de hellre ville bo med mig (detta fick jag veta först efter en sväng i Kammarrätten där jag begärt handlingar från socialtjänsten som de sekretessbelagt). Vi kunde inte komma överrens. Mamman vägrade gå med på växelvist boende eftersom hon då skulle förlora bidrag. Det förklarade hon öppet för socialtjänsten och mig och värst av allt – även för barnen. Vid årskiftet 07/08 stämde hon mig på vårdnad och boende. Hon yrkade att jag endast skulle ha umgänge varannan helg. Som skäl angav hon samarbetsproblem och psykisk misshandel. Interimistiskt bestämde domstolen, trots att vi haft ett växelvist boende fram till ett par månader före förhandlingen, att jag fick umgänge varannan helg.

Socialtjänsten genomförde en utredning om vårdnad, boende och umgänge och rekommenderade gemensam vårdnad och växelvist boende helt i enlighet med mina yrkanden. Jag trodde nu att det skulle lösa sig – men det var nu det gick snett på riktigt. I oktober månad 2008. Bara några veckor efter socialtjänstens rekommendation anhölls mamman och hennes nya sambo misstänkta för barnporno-grafibrott. Barnen hämtades samtidigt till förhör och omhändertogs därefter av soc. Senare på dagen fick jag hämta min fyra små skrämda barn hos socialtjänsten och de bodde hos mig i cirka en veckas tid. Vi hade det riktigt bra och barnen trivdes även om de samtidgt naturligtvis var bekymrade över sin mammas situation.

Socialtjänsten ville inte att mamman under rådande omständigheter skulle träffa sina barn utan övervakning så jag övertalades att låta barnen vara en vecka tillsammans med mamman på ett utredningshem utanför [censur]. Mamman var nu desperat. Socialtjänstens rekommendation hade gått henne emot och hon var dessutom misstänkt för barnporno-grafibrott. Veckan ägnade hon åt att pressa barnen till att skriva brev i vilka barnen antydde att jag var farlig och hade misshandlat dem. Samtidigt berättade mamman för utredarna om misshandel under tolv års tid (utan att egentligen precisera någonting). Utredarna märkte på barnen att de var oroliga och inte verkade må helt bra (kan man räkna med att barn under dessa förhållanden ska bete sig naturligt?) Jag fick på grund av barnens brev och mammans berättelser inte heller vara ensam med mina barn. Inledningsvis bodde jag en vecka med barnen på samma utredningshem. Utredarna konstaterade att barnen var lugnare när jag var med dem samt att jag gav dem ordentligt med mat. De noterade också att den känslomässiga omsorgen fungerade. Efter veckans slut tog jag barnen därifrån eftersom jag märkte att barnen mådde fruktansvärt dåligt där.

Det ledde till att mamman utnyttjade situationen ytterligare och socialtjänsten beslutade om LVU. Mamman blev kvar på utredningshemmet och jag fick bara träffa barnen sporadiskt under övervakning. Socialtjänsten polisanmälde oss bägge föräldrar för misshandel. Polisen lade ner alla förundersökningar, även misstanke om barnpornografibrott lades ner. Jag kan tillägga att jag aldrig trodde att det fanns någon egentlig substans i barnpornografi-anklagelsen, vilket jag också förklarade för socialtjänsten. Efter ett par månaders utredning på [censur]fann utredarna att mamman hade svårt att ge barnen känslomässig omsorg, mat eller trygghet.

De ansåg att hon struntade i barnen och var helt upptagen med sin vårdnadstvist. Jag begärde att också få bli utredd på [censur]tilsammans med mina barn, men nekades detta med motiveringen att barnen bott så länge på Brogården så det var inte bra för dem att bo där längre. Istället skulle barnen familjehemsplaceras. Eftersom jag förvägrades kontakt med barnen och inte heller fick möjligheten att bli utredd accepterade jag familjehems-placeringen. Jag såg det som ett tillfälle för barnen att komma bort från mammans starka påverkan och press. Min förhoppning var att barnen skulle kunna landa medan mamman och jag fann ett sätt att samarbeta. Hela situationen hade hamnat i ett märkligt läge och kändes ohanterlig. Mamman överklagade istället till Kammarrätten och vann. Domstolen ansåg inte att socialtjänsten visat att barnen for tillräckligt illa för en så ingripande åtgärd som familjehemsplacering. Jag tycker att den domen var riktig, men den fick katastrofala följder för fortsättningen.

Mamman hade nämligen flyttat drygt tio mil bort under utredningstiden och tog nu hem sina barn till Östhammar. Samtidigt fick jag inte träffa dem på i stort sett hela sommaren 2009. Under hösten kom ett umgänge till stånd, men det var trassel vid varje tillfälle. Från mammans sida hette det att barnen inte ville, de skulle på barnkalas, fotboll, marknad etc. Dagarna före jul avgjorde tingsrätten vårdnadstvisten.  [censur]tingsrätt fann att båda föräldrarna var okej även om mammans föräldraegenskaper kunde ifrågasättas. Domstolen befarade att umgänget skulle bli lidande om mamman fortsatte ha vårdnad och boende. Trots det ansåg domstolen att barnen rotat sig under ett halvår på ny ort och på grund av samarbetsproblemen som mamman givit upphov till tillerkände tingsrätten mamman ensam vårdnad och boende (en nämndekvinna var skiljaktig och ansåg mammans brister så allvarliga att hon var olämplig som vårdnadshavare). Efter det fick jag aldrig träffa mina barn igen. Jag överklagade till hovrätten som beviljade prövningstillstånd. Hovrätten fastställde dock tingsrättens dom eftersom det gått ett halvår utan kontakt med barnen.

Hovrätten antydde samtidigt att tingsrättens dom var felaktig. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd. Jag har nu inte träffat (mina) HENNES barn på cirka ett år. Jag har försökt hålla viss kontakt med åtminstone äldsta flickan via sms och telefon, men det fungerar inte alls. Där är vi just nu. Jag har här försökt beskriva sakligt vad som skett. Hur jag har mått av att slitas mellan hopp och förtvivlan hela tiden, av att se hur mina barn far illa, hur de spontant ber mig att rädda dem från mamman och från soc, det har jag lämnat därhän.

Jag har också utelämnat mina besök hos kurator och psykolog, alla tårar och vredesutbrott i frustration ute i skogen. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt detta. Kanske jag gör en dag, vem vet. Jag har nu givit upp mina barn och jag tror tyvärr att både jag och barnen mår bäst av det…

Gemensam vårdnad betyder inget…

av Gunnar Person

För några veckor stack min fd tjej med vår dotter (8år), som jag har träffat mer än varannan vecka.. strul i 8 år. Nu ska hon ha sitt tredje barn med tredje pappan. Hon flyttade 120 mil. Man är rättslös ,gemensam vårdnad betyder inget,,,det är var barnet är skriven någonstans det handlar om ! Har advokat men jag har inte så stora förhoppningar att lyckas ändå. Har jobbat med barn i 8 år….men är dock bara en skötsam pappa…Jag blir bara en i mängden som förlorar sitt barn och återigen ett barn som förlorar sin pappa

Har inte träffat min son på 13år, jag brukar titta på honom för att se att han har det bra

av Dan Jarbyn

Det finns något som är lika illa ,,och det kallas umgängessabotage.   det kvittar hur rätten dömer om någon av föräldern saboterar och hjärtvättar barnet gentemot den andre föräldern.

Jag har inte sett min son på 13 år. enbart alla de otaliga gånger jag stått och tittat utan att han har vetat om det för att se att han mår bra och är frisk.

min sons mamma jobbar inom socialtjänsten. jag har gett upp.
Som pappa har du bara skyldigheter inga rättigheter över huvud taget.

Mamman missköter umgänget, men ingen bryr sig

av Jan-Åke Persson

Min son och hans sambo separerade för ett halvår sedan. Dom har tillsammans en flicka på tre år.Mamman har sagt upp förskoleplatsen här i Lund ,utan min sons medgivande. Hans ex har nu flyttat i hop med sin nye kille ca fem mil norr om Göteborg.

Sonen har umgängesrätt varannan onsdag till söndag. Eftersom han jobbar ,och dessutom inte har någon förskoleplats,så är det i dag helt omöjligt att träffa dottern. Dom har ej träffats sedan den 13 juni.

Sonens ex skall lämna flickan i Halmstad ,där min son skall hämta henne. Hon har inte skött detta ,då hon är höggravid.
Det finns andra i hennes närhet,som kan köra,men dom skyller på att dom har ett jobb att sköta.Vi har varit i kontakt med

Socialen(Familjerätten) men där är det en seg process.

Väntar nu på ett konkret beslut från tingsrätten i månadsskiftet.

Vård och umgängesrätt i Lunds kommun är den sämsta i hela landet.Ett exemopel som har publcerat i tidningen är 26 fall av vårdnadstvist.=26 fall till kvinnans fördel.

Jag var en idiot som gick till soc

av Mikael V

Skilde mej när sonen va nio år, de började krångla på en gång om umgänge.

Idiot jag gick ju till sos,dumt.
Familjerätten då,trodde de skulle gå bra, dom lät förstående tyckte jag men men, föresten va de samma som jag träffat på sos
Vi kom överens om de vanliga, varannan helg o så men de funkade inte alls.
Hon slutade o dyka upp på mötena o jag medelade att nu blir de tingsrätten, då började dom vifta med papper som vi båda skulle skriva på o dom va juridiskt bindande men när vi alla va samlade igen visste dom inte va de va för nått ja sett.
Va bra less o tiden gick, min nya sambo med familj fick mej o gå till tingsrätten, flera gånger.
Fick ju rätt såklart med umgänge men de funkade inte efter, fler gånger i tingsrätten.

Hon gjorde bort sej totalt där, ett tag så trodde jag när dommaren sa`nästa gång vi sitter här o de inte fungerat e de inte bara umgänge de handlar om´´, funkade inte ändå
Nu har jag inte träffat min son på fyra år, dom flyttade 40 mil bort, han e femton nu
Nu vet jag systemet, säjer till mina yngre vänner i samma situation.

Strunta i sos.

Gå direkt på tingsrätten,kämpa o va snabb.

Så fort de inte funkar ta tingsrätten igen o igen,va snabb.

Mamman ljög så att jag inte fick träffa mina barn mer

av Nils T

Jag tog själv initiativet till en skilsmässa 1996 och jag trodde delad vårdnad var en självklarhet eftersom jag varit en ”perfekt” pappa. Därför blev jag ”chockad” när familjerättens B-M Nilsson sa till mig att jag inte skulle få se mina barn mer.

Sedan ljög hon kraftigt om mig och vägrade ta med saker i vårdnadsutredningen som var graverande för mamman. Istället skrev hon att ”pappan svartmålar mamman så kraftigt att det är olämpligt att han får träffa sin barnen”.
Mammans negativa sidor vändes alltså mot mig!

Jag försöker allt jag kan, men vet inte vad jag skall göra snart

av Robert B

Nu har det snart gått 9 månader sen jag träffade min dotter och pratade med henne senast.
Min dotter är nu 14 år. Jag och hennes mor separerade när dottern var ca1,5 år. Den första tiden efter separationen hade vi varannan vecka. De sista 8-9 åren har dottern varit hos mig varannan helg. Samt ca 3-4 veckor varje sommar. Jag har alltid sett till att hon haft ett eget rum hos mig. Vår relation till i dec förra året har varit väldigt bra, jag och modern har inte heller haft några bekymmer. Hemma hos modern har dottern 3 små syskon. Modern har sen ca 10 år en ny som hon lever tillsammans med. Han tycker jag är en bra kille på alla sätt. Jag lever tillsammans med en ny kvinna sen 2,5 år. Hon har en dotter sedan tidigare och jag har en son som är 5 år som jag fick tillsammans med en kvinna som jag levde tillsammans med mellan dotterns mor och min fru. Det var lite bakgrund.

Allt startade runt jul i fjol, då vi pratade om var dotter skulle skulle fira jul/nyår. Jag frågade många gånger och till slut så bokade jag och min fru upp oss på en fest och jag pratade med dottern att hon fick fira nyår hemma hos sin mor. Detta skedde ett par dagar innan jul, det slutade med att dottern avslutade all kontakt med mig from då. Jag tänkte väl att om jag låter henne vara en stund så lugnar hon sig och vi kan prata om detta. Men icke… jag försökte ringa/skicka sms men fick bara till svar att ”jag vill inte träffa dig/ jag vill inte prata med dig”. Så i februari, när det gått 2 månader kom jag och modern överens om at jag skulle komma hem till dem utan att dottern visste om det. Sagt och gjort så åkte jag dit, när jag kliver uppför trappen så kikar dottern ut genom sitt fönster och ser mig. Hon låser då in sig på sitt rum och bara skriker och gråter. Till slut lyckas jag komma in. Hon gråter/skriker i 2 timmar, då har jag försökt på alla sätt att få henne att säga något. Hennes mor var med en stund och hon fick dottern iallafall att nicka/skaka på huvudet ibland.

Jag nådde ingen framgång där heller. Så jag fick åka hem igen.
Min frun försöker stötta mig i allt detta, men det är svårt att hela tiden försöka vara glad. Nu har jag ring / skicka sms flera gånger i veckan. Modern säger att hon och alla i hennes närhet försökt få dottern att prata med mig. Nu förra vecka sa jag att om inget sker så tar jag kontakt med skolan för att se om dem kan hjälpa till på något sätt. Moderns reaktion på detta var att ” va ska dem göra?, Du kommer bara skjuta dottern ännu längre bort”, men vad har jag att förlora, INGET! Som det är idag har jag ju ingen som helst kontakt. Jag har försökt att genom hela min släkt att få dem att få dottern att prata med mig. Jag tror att eftersom det gått så pass lång tid nu så känner nog dottern att det är svårt att ta tag i detta, vilket jag förstår.
När jag tog kontakt med skolan så svarade dem snabbt, vilket kändes skönt. Dock så är det svar: så länge allt fungerar som det ska i skolan gör inte dem något.

Det jag lyckas få fram är att dottern känner sig orättvis behandlad hos mig, vilket jag inte förstår. Och eftersom hon inte vill prata med mig så kan jag heller inte förklara eller svara på hennes frågor.

Så nu greppar jag efter varje halmstrå som finns.

Jag tror inte att modern är villig att gå i någon form av familjesamtal, och så länge inte hon vill så kan jag ju inget göra, eller?
Det går inte en dag utan att jag tänker på min dotter, vissa dagar känns bättre och vissa dagar känns det som om jag har lust att ge upp.
Jag försöker få modern att prata med dottern, och be henne skriva alla sina frågor och funderingar i ett mail eller brev så att jag kan få möjlighet att bemöta det som hon undrar över. Men jag har inte lyckats där heller. Jag har erbjudit mig flera gånger att komma upp till henne och få bjuda på pizza och inte diskutera allt som hänt utan bara prata om det hon vill.

Har någon hör/sett/varit med om något liknande och där saker har ordnat upp sig igen?
RB

Samtalsledaren slog sin stol i golvet för att jag inte accepterade orättvist förslag

av Tomilee

jag vill bara berätta om en sak som jag tycker visar hur snett man på soc förv i Lund ser på pappors rätt.

Jag har brottats med dem under flera år av min sons tidiga barndom. Det var på den tiden mamman själv kunde lägga beslag på vårdnaden om man inte levde samman eller var gifta. När vi senare hade samarbetssamtal med två socionomer närvarande trodde jag i min enfald att detta faktum att en av dem var man skulle vara för att det inte bara skulle finnas kvinnliga perspektiv på det hela. Så fel man kan ha!

Vid ett tillfälle (efter att vi hade haft en lång och svår diskussion med stort avstånd mellan åsikterna) fick mamman först lägga fram sitt förslag hur hon ville att samarbetet fortsättningsvis skulle se ut. Efter detta frågade den manliga socionomen om jag kunde acceptera detta och eftersom det fanns flera punkter i förslaget som jag tyckte var djupt orättvisa så svarade jag nej.

Då for den manliga socionomen upp och tog sin stol och slog den i golvet i vredesmod!!! Och jag bara satt där helt förbluffad…

Senare när vi avslutat samtalsserien fick jag en enkät för att fylla i och utvärdera samtalen. Jag skrev om den manliga socionomens utbrott, vilket jag tycker var inte bara fullständigt oprofessionellt, utan också vittnad om instabilitet och oförmåga att se det manliga perspektivet.

Aldrig att jag fick en ursäkt eller förklaring! Jag har sedan sett att denne man utan några problem fortsätter sitt arbete med samarbetssamtal. Om man accepterar sådant så kan jag förstå att verksamheten får denna starka kritik som nu varit i massmedia…

En hel familj blir lidande för att mamman inte vill låta pojken träffa oss

av Farmor Jane

Jag är farmor och min son har gemensam vårdnad. De första 3 åren skötte mamman honom mest men pappan och vår familj hade honom mycket under den tiden. Då han var 3 år hade de sin son varannan vecka. Detta pågick till en dag i februari 2009. Då kom ett sms från mamman ” att nu tar jag hand om honom på heltid”. Mamman har under åren varit minst sagt otrevlig varför pappan nu tyckte att det måste bli ordning en gång för alla. Advokaten på socialtjänsten har fått mycket på fötterna och det skulle gå till domstol. INGET har hänt än. Trots påstötningar. Mamman gör allt för att förpesta tillvaron. ex Förbjuder pappan och vår familj att träffa honom i skolan då det är den enda möjligheten. 5 ggr har han fått träffa sin pappa. Av vilken anledning tar detta sån TID. Det kommer väl att heta att NU har han ju varit så länge med mamman etc etc etc. Jag är farmor som är väldigt upprörd hur långsamt detta går. Vår lille kille blir 8 år i höst.

Han saknar sin pappa otroligt. Pappan lider och hela vår familj saknar honom oerhört

Jag är farmor och min son har gemensam vårdnad. De första 3 åren skötte mamman honom mest men pappan och vår familj hade honom mycket under den tiden. Då han var 3 år hade de sin son varannan vecka. Detta pågick till en dag i februari 2009. Då kom ett sms från mamman " att nu tar jag hand om honom på heltid". Mamman har under åren varit minst sagt otrevlig varför pappan nu tyckte att det måste bli ordning en gång för alla. Advokaten på socialtjänsten har fått mycket på fötterna och det skulle gå till domstol. INGET har hänt än. Trots påstötningar. Mamman gör allt för att förpesta tillvaron. ex Förbjuder pappan och vår familj att träffa honom i skolan då det är den enda möjligheten. 5 ggr har han fått träffa sin pappa. Av vilken anledning tar detta sån TID. Det kommer väl att heta att NU har han ju varit så länge med mamman etc etc etc. Jag är farmor som är väldigt upprörd hur långsamt detta går. Vår lille kille blir 8 år i höst.
Han saknar sin pappa otroligt. Pappan lider och hela vår familj saknar honom oerhört

Polisen och socialen samarbetade för att bryta mot lagstiftningen och ta min dotter ifrån mig

av Christian

skriver detta pga att min fd sambo hotar att söka ensam vårdnad.hon har redan försökt svart måla mig genom att polis anmäla mig för olaga hot mm,allt började en kväll i våras då min fd sambo kom hem från sitt jobb och va förbannad över nåt som hänt på hennes jobb.

jag drog mig undan till toaletten där jag stod och rakade mig då hörde jag hur hon började skälla ut min snart 9 åriga son som jag har ihop med en annan kvinna.hon visste att jag skulle reagera på det och när jag kom ut för att försvara han, blev hon galen och packade en väska kläder och sa att det va slut och att hon skulle dra.visst sa jag, men du tar inte med vår dotter som vi har gemensam vårdnad om som då va ca 1,4år men det skulle hon till varje pris,vilket jag inte gick med på.

fd sambon blev då ännu mer galen och hotade med att fick hon inte ta med våran dotter så skulle hon gå över lik för att fixa det,vilket jag inte tog på nåt större allvar,vår dotter va med mig.

ca 1 vecka sen knacka det på dörren det va polisen och 2 sos tanter som sa att jag skulle ner på förhör på polis stationen,polisen tog med mig och sos plockade av mig min dotter,efter ett förhör på ca 45min så blir jag släppt och frågar då polisen var min dotter är, och fick då veta att hon va med sin mamma.

jag frågade varför och fick då till svar att det är så det går till,när jag kom hem ringde jag direkt till en jurist firma och frågade om gällande lagar och sånt.

där jag fick veta att polis och sos brytit mot en massa lagar vid gripandet genom att tex när jag tittade genom kik hålet i dörren så höll ena polisen fingret mot hålet så jag inte såg vem det va,och mitt ex satt redan utanför lägenheten i sos bilen för att ta dottern.

för att göra en lång berättelse kort så har jag varit på sos och familjerätten halva sommaren och till råga på allt knappt fått träffa min dotter. allt i hop har gjort att mitt psyke inte varit i balans genom allt skit som hänt och till slut dagen före semestern bar jag och en kille på jobbet,ps jobbar med flytt, ner ett stort piano för en trappa och nåt hände så jag fick handen under 300kg piano.
detta ledde till att jag krossade ena handen och fick lov att amputera halva pek fingret och stel operera lång fingret det tyckte min fd sambo va utmärkt för vårdnads tvisten, och sprang direkt till sin advokat.

så nu sitter jag och grabben som jag har varannan vecka, och väntar och väntar på nåt brev från hennes advokat, idag vet jag inte nåt om hur det går men vi saknar lill tjejen och som pappa känner jag att det inte finns nån rättvisa i det här landet åter kommer när jag vet mer mvh en förstörd pappa som bara vill ha samma rättigheter,

Det var likadant då, rätten lyssnade inte på mig

av Stefan Malmgren

Har en avlägsen skilsmässa från -97. Läget var likadant då.

Under skilsmässoförhandlingarna hotade min fd hustru med att ta min dotter helt och hållet från mig om jag inte ställde upp på hennes villkor. Jag tillfrågade min advokat om det verkligen kunde vara på det viset. Han bekräftade att så var tyvärr fallet! Helt otroligt! Jag trodde inte mina öron.

Efter skilsmässan ansökte fd hustru tillsammans med då gemensam 12-årig dotter om ensam vårdnad för dottern. Sociala myndigheter hade inte för avsikt att ens höra mig i målet då ansågs vara helt betydelselöst. Då jag stod på mig om ett samtal hade jag en tydlig känsla av att mina uttalande inte hade någon betydelse, vilket de sociala medarbetarna (kvinnor!) så småningom erkände. Rätten tog heller ingen notis om mina uttalande.

Nu har det rättat till sig någotsånär och jag har en hyfsat bra kontakt med min dotter men en stor del av min dotters tonårsperioden är till spillo. Man kan undra vilka spår det satt i henne?!

Jag har kontaktperson trots jag inte är brottsling eller har gjort något fel…

av Sander

Efter 4 års hårt arbete börjar det entligen närma sig ett slut, med lite tur. Jag har en dotter på snart 5 år, jag och mamman sepererade när hon bara var några månader gammal. Mamman hade flyttat ner från Hedemora till Halmstad, när hon väl blev gravid krävde hon att vi skylle flytta tillbaka. om jag inte gjorde detta sade hon att jag valde att inte vara far till mitt barn. jag flyttade med upp, min dotter föddes, sedan började helvetet. Vi delade på oss ganska snart efter att våran dotter hade fötts och jag flyttade  tillbaka till Halmstad. Efter några månader kontaktade jag Familjerätten i Hedemora följande sades.

Jag sade mitt namn och var ärendet gälde.
Till svar fick jag: ja dej har man ju hört talas om vad tror du vi kan hjälpa dig med? du har inga rättigheter du har bara skyldigheter, vad var det du ville.

Vi träffade senare familjerätten, många beslut togs, men när det väll var dags vägrade mammam att genomföra dom. Här är ett exempel: jag skrev över nästan alla mina föräldrardagar till henne för att hon skulle kunna gå hemma med henne tills dottern var ett år och kom in på dagis, hon skulle åka ner till halmstad med min dotter till julheljen.

Några dagar innan hon skulle åka säger hon att hon inte kommer ner för hon har inte tid. Och ingen bryr sig för det visar sig att familjerätten inte bryt sig om att skriva några papper. Två månader senare kommer pappret om ansökan för ensam vånad. Jag tilldöms att jag ska göra en inskolning på min dotter, har aldrig hört något. Beslut fattas,jag åker upp, hon saboterar dom. Ny förhandling, nya beslut. Så här har det rullat på nu i snart 4 år, och jag får fortfarande inte träffa min dotter själv utan mamman och kontaktpersson, 6 timmar varannan helj.

Jag är helt straffri och utan straffregister. Jag behandlas som en brottsling, här är ett exempel: det beslutat att jag ska träffa min dotter på dagis några timmar varje dag under en vecka och sedan ha henne på eftermidagen, för att tillägga var det jag som skolade in henne på dagis året innan. Mamman går till dagis och rektorn på skolan och får fram ett beslut som säger att jag inte får träffa min dotter, för jag kan anses som dagis perssonal. Detta är bara ett exempel av många. Jag kämpar fortfarande och tycks inte ha några som helst rättigheter, ingen kan hjälpa mig hon kan göra som hon vill utan påföljder, men om jag inte kan, ja då hänger dom mig högt.

Efter 4 års hårt arbete börjar det entligen närma sig ett slut, med lite tur. Jag har en dotter på snart 5 år, jag och mamman sepererade när hon bara var några månader gammal. Mamman hade flyttat ner från Hedemora till Halmstad, när hon väl blev gravid krävde hon att vi skylle flytta tillbaka. om jag inte gjorde detta sade hon att jag valde att inte vara far till mitt barn. jag flyttade med upp, min dotter föddes, sedan började helvetet. Vi delade på oss ganska snart efter att våran dotter hade fötts och jag flyttade  tillbaka till Halmstad. Efter några månader kontaktade jag Familjerätten i Hedemora följande sades.
Jag sade mitt namn och var ärendet gälde.
Till svar fick jag: ja dej har man ju hört talas om vad tror du vi kan hjälpa dig med? du har inga rättigheter du har bara skyldigheter, vad var det du ville.
Vi träffade senare familjerätten, många beslut togs, men när det väll var dags vägrade mammam att genomföra dom. Här är ett exempel: jag skrev över nästan alla mina föräldrardagar till henne för att hon skulle kunna gå hemma med henne tills dottern var ett år och kom in på dagis, hon skulle åka ner till halmstad med min dotter till julheljen. Några dagar innan hon skulle åka säger hon att hon inte kommer ner för hon har inte tid. Och ingen bryr sig för det visar sig att familjerätten inte bryt sig om att skriva några papper. Två månader senare kommer pappret om ansökan för ensam vånad. Jag tilldöms att jag ska göra en inskolning på min dotter, har aldrig hört något. Beslut fattas,jag åker upp, hon saboterar dom. Ny förhandling, nya beslut. Så här har det rullat på nu i snart 4 år, och jaf får fortfarande inte träffa min dotter själv utan mamman och kontaktpersson, 6 timmar varannan helj. Jag behandlas som en brottsling, här är ett exempel: det beslutat att jag ska träffa min dotter på dagis några timmar varje dag under en vecka och sedan ha henne på eftermidagen, för att tillägga var det jag som skolade in henne på dagis året innan. Mamman går till dagis och rektorn på skolan och får fram ett beslut som säger att jag inte får träffa min dotter, för jag kan anses som dagis perssonal. Detta är bara ett exempel av många. Jag kämpar fortfarande och tycks inte ha några som helst rättigheter, ingen kan hjälpa mig hon kan göra som hon vill utan påföljder, men om jag inte kan, ja då hänger dom mig högt.

Socialförvaltningens hyra var viktigare än mitt barn

av Ralph Bokelund

Jag blev av med vårdnaden av min tös då hon va ca ett år, pga. Falska beskyllningar av mamman o hennes advokat,,,.alkoholist,knarkare,bodde med 3 damer,hade aldrig arbetat,mm,mm. När de inte räckte så blev det grövre saker, tex. Att jag hade sex med mina äldre barn mm,,,,allt bara rena lögner.

då mamman trakaserade o hotade mina äldre barn,,o min fam. Så jag gav jag upp.

men ca. 4 år senare (2009 -6, maj ) blev mamman placerad i ett lvu med min dotter som jag då inte sett på 3år o 8 månader. Jag fick träffa henne på fam hemmet, allt gick bra o efter 3-4 månaders kamp fick jag ensam vårdnad .

min tös har nu bott hos mig sedan 2009-16,okt. Mamman träffar henne 2 tim i veckan i klippan,med kontaktperson.jag bor i klippans kommun o mamman i kristianstad.

jag har fått remis till bup sedan ett halvår då jag vill ha hjälp med min dotters rädsla pga vad mamman gjort.

det var i perstorps kommun som jag blev av med vårdnaden, mamman bodde i osby när hon blev objekt för lvu.

osby socialen o fam. Rätten agerade mycke snabbt o rättvist.

i perstorp va det en katastrof, det visade sig senare att soc. Chefen (mai-britt strålfors) hyrde lokaler av mammans advokat (lena rasmusson) o hade alltså större ekonomiska intresse tillsammans (517000.- va hyres kontraktet på)

En docka var min dotters ersättning för mig när hon inte fick träffa mig för mamma

av Ulf Kölbro

har kämpat i fyra år för rätten till att vara pappa. Kostat mig snart 400.000 kronor i advokatkostnader… Mitt barn har saknat mig otroligt mycket. Hon berättar nu hur hon, fyra år gammal, kommit igenom den svåra tiden genom att använda en docka som surrogat under pappas frånvaro…

Jag frågar, vad tusan gör vi mot våra barn?

Jag kämpade i sju år innan soc insåg att mamman var olämplig!

av Patrik Svensson

Jag är en ensamstående pappa till 2 underbara barn, en son och en dotter. Barnen är 9 och 5 år gamla.

Jag har inte varit ensamstående pappa hela tiden, i skrivande stund ca 2 1/2 år.
Innan dess kämpade jag för min rätt att träffa mina barn.
Barnens mamma begärde t.o.m faderskapstest när min son föddes (av någon anledning).. jag bad om det när min dotter föddes.
Det gick bara när deras mamma var på gott humör, vilket inte var ofta.

Jag startade ganska tidigt en process mot barnens mamma för min rätt att först få umgänge med min son och senare även med min dotter. Jag fick dra en lögn för barnens mamma bara för att få vara med vid min sons födelse, min dotters fick jag inte vara med på.

Av en händelse fick jag reda på när min son skulle döpas, jag gick dit tillsammans med min sons farmor o två fastrar, de blev utkörda från kyrkan av barnens mamma. Jag ensam fick stanna kvar bland all hennes släkt och vänner, lyssna på deras skit.

Min dotters dop fick jag inte vara med på.

Jag hade kontakt med soc i Ystad och de gav mig rätt att få träffa mina barn.
De försökte förmå mamman förstå hur viktigt det är för barn att ha kontakt med båda sina föräldrar. Men utan framgång.

Jag stämde henne inför både tingsrätt, länsrätt och även hovrätt.
De gav mig ALLA rätt att få umgänge med mina barn, de gav henne t.o.m vite på flera tusen kr per gång hon inte lämnade ut barnen till mig. Ingenting hjälpte.

Hon kom med den ene anklagelsen efter den andre mot mig… den ene värre än den andra. Säg en sak och jag har nog blivit anklagad för det. ALLT utom mord.. då förstår ni nog. Nya saker varje gång vi var i Tinget.

Till slut fann jag ingen annan väg än att ansöka om ensam vårdnad för båda mina barn.
Tingsrätten gav mig rätt. Hon överklagade givetvis, men även hovrätten gav mig rätt.
De gav MIG…. MIG ENSAM vårdnad om barnen. Känslan när jag fick läsa de orden.. Det var obeskrivligt.. GUDOMLIGT nästan. Inte ens min nya advokat hade trott på den utgången. Det är tydligen VÄLDIGT VÄLDIGT ovanligt att ge pappan ensam vårdnad.. speciellt med tanke på hur lite jag hade träffat och umgåtts med mina barn. Senare den kvällen då jag hade mottagit, det för mig glädjande, beskedet så fick jag reda på att barnens mamma supit till. Jag ringde polisen som åkte dit.. och de kunde konstatera att det inte var ett lämpligt ställe för små barn att vara på, så de ringde upp mig och bad mig komma och hämta dem. Vilket jag med glädje gjorde.

Senare på kvällen fick jag besök av mammans äldre söner o någon av deras kompis, de ville ”prata” med mig sa de. Hade en bekant där så han fick iväg dem
Tidigt på morgonen efter så fick jag besök av mamman och några till. De kom till min lgh, bankade och sparkade i lgh dörren så jag trodde dörren skulle lossna. De skrek o vrålade i trappan. Hemska saker.. ristade in väldigt jobbiga och fruktansvärda saker i min ytterdörr. Jag tvingades ringa efter polisen som kom och fick iväg människorna.

Då fattade jag beslutet att ringa min dåvarande flickvän som bodde i Småland, och be henne komma och hämta oss. Jag ansåg att vi inte kunde vara kvar. Vi behövde komma bort, få lugn och ro. Speciellt barnen.
Och jag hade inte sovit på två dygn.
Hon kom och hämtade oss, som tur var.

Fick senare veta att barnens mamma hade följt efter, kastat sten o skrikit efter barnens farmor genom halva stan. Även då fick polisen komma. Än i dag kommer fruktansvärda anklagelser mot mig o min nu f.d flickvän. Hon orkade inte med mammans skit och anklagelser mot henne o hennes barn.
Sammanlagt höll jag på o kämpade i ca 7 år innan jag fick min rätt.

Men det hade sitt pris… jag fick flytta ifrån släkt och vänner, jag miste min flickvän. Jag lär inte kunna ha ett normalt förhållande med en tjej så länge barnen bor hos mig. Mamman som jag gett umgänge fortsätter med sina anmälningar/anklagelser.. hon fyller ungarna med lögner och skit. Hon ljuger om mig på internet.

Så frågan mina vänner…. är det värt allt??
Till ALLA er fädrar, ja även mödrar som kämpar om umgänge.

Är ni villiga att ta alla ev. konsekvenser.. så KÄMPA för era barn, var ärlig till myndigherna, vill/frågar de om ni vill eller kan tänka er ta emot hjälp så tacka JA, ha rent mjöl i er påse och fortsätt KÄMPA!!

Mamman var psykiskt sjuk fick all tid, men jag som var normal fick nästan inget.

av Amir M.

Vill bara säga att min vårdnadstvist ägde rum i Lunds tingsrätt och att där talar domaren om för en att livet är ”orättvist”!
Jag stämde mitt X för att hon ville att umgänget med vår gemensama son skulle se ut som hon ville dvs varannan helg ca 2 tim.
När vi satt i förhandlingen så nämnde jag att om X:et träffar en ny kille så kommer den främmande mäniska att ha mer umgänge med min son än vad jag får som biologisk pappa!
Svaret från domaren blev:”Jaa du, livet är orättvist”!
Själv blev jag chockad av svaret och svarade tillbaks:”Ja det vet jag,men jag trodde att vi faktiskt skulle hålla på med rättvisan här inne o att det var därför jag kom hit”!

Det blev tyst en liten stund o sen var det dags igen för ny chock…

Då hade ”hon” domaren bestämt hur umgänget ska se ut typ 6 nätter sammanlagt i månaden skulle jag få lov att ha grabben.
När jag frågade hur länge det ska vara så här blev svaret: ”för alltid o så fniss ett par ggr” och efter det ”jag skojar bara med dig”!

Där sitter jag på ett känsloladdat möte om framtiden med min son och du ”bara skojar” sa jag till henne! Det var kanske dumt sa hon!

O då undrar jag nu är det bara jag som har blivit kränkt o illa behandlad på en förhandling eller är det fler!

Trots att jag är en skötsam på alla sätt o stabil på alla sätt så får jag inte ha umgänge med min son 50%! Motparten jobbade då 50% och var sjukskriven 50 % pga psykisk störning och kan knappt ta hand om sig själv fick 80%!
Jag vill att grabben ska ha sin mor men han ska ha sin far också…..o igår så såg jag på nyheterna att det inte är bara jag som blivit illa behandlade hos Lunds tingsrätt!

Soc trodde bara på mamman – Calle lyssnade man inte till, han var ju livsfarlig

Av Madeleine Björk

2002
Nu skall jag försöka göra en lång historia kort, och tro mig, jag gör verkligen vad jag kan för att korta ner det även om det säkert kommer att bli långt.

Min sambo har en son tillsammans med en människa som jag har kommit att avsky, inte för att hon är mamman till hans äldsta son dvs det är inte ett svartsjukedrama.
Nej det handlar om att denna människa helt skoningslöst använder sig av deras son i sin hatkampanj mot min sambo.

Mamman till Calles äldsta son heter Carina.
Hans son med Carina heter Måns och är nu 8.5år.
Min sambo heter Calle, jag väljer att inte byta ut hans namn.
Det är Calle, mitt eget namn och myndighetspersoners namn som inte är ändrade.
Alla andra heter något annat.

När de träffades i början av år 2002 flyttade hon snabbt in till Calle, hon lade snabbt ner sin lilla rörelse och flyttade över 40 mil.

När de hade varit tillsammans i tre månader blev hon gravid (kondomerna gick sönder hela tiden, av någon lustig anledning så var nästan alla deras kondomer måndagsproduktion). Efteråt har vi förstått att hon stack hål på kondomerna för att de skulle gå sönder.
Det är ett antagande då man måste vara synnerligen klumpig om detta sker om och om igen och det har jag frågat Calle rent ut.

Calle kände av lite panik för han hade redan inom sig en känsla av att de två inte var ämnade för varandra, men då hon var gravid så försökte han verkligen att få deras förhållande på rätt köl så gott han kunde.

Ca 2 månader senare.

Nu följde det några månader där han försökte få förhållandet att fungera, men det visade sig att de två inte kunde komma överens om särskilt mycket.
Carina var ju gravid och menade att det var det enda hon kunde mäkta med.
Hon kunde inte ens vattna blommorna, för hon var ju faktiskt gravid.
Calle jobbade på dagarna och Carina var gravid.
Det kan ju verka lite fånigt att dra upp något så simpelt men det visar ju på att om hon inte ens orkade den lilla arbetsbördan då förstår ni att det inte var mycket annat hon orkade med.
När Calle påpekade det så blev det ett liv utan dess like och efter gapande, skrikande, snorande, personangrepp sprang hon till telefonen och ringde sin mamma.
Jag kan tillägga att hon vid detta tillfälle trots allt var 34 år och alltså inte en liten flicksnärta.

Hennes mamma Hedvig är ett kapitel för sig då hon är synnerligen drivande i Hata Calle kampanjen.

Det gick ett par månader till och Carina klarade fortfarande inte av att vara mer än gravid.
Jag kommer ihåg när Calle berättade att hon faktiskt försökte sig på att motionera lite, då barnmorskan sagt åt henne att hon måste röra på sig annars kommer det att bli en onödigt jobbig förlossning då hon kommer att bli trött väldigt fort.
Hon tog en långpromenad vid några tillfällen några månader in i graviditeten.
Långpromenaden bestod i att gå två varv runt huset och det är en sträcka på ca 100 meter då vårt (vid den tidpunkten deras) hus inte är av modell större.

Bråk och problem är det som nu är det mest vanligaste inslag i deras relation.

Det går någon månad till och Calle kände att han inte klarade av det mer nu och berättade vad han kände dvs att han inte älskade henne, att de inte passade att bo i samma hus som ett par.
De lever i helt skilda världar, dock under samma tak.
Trots det var han villig att försöka att få deras förhållande att fungera då hon var gravid och det kändes fel att inte ens göra ett riktigt försök.
Carina lyssnade inte utan började prata om giftermål, hon kunde tillslut inte prata om något annat än att de skulle gifta sig.
Calle försökte att få henne att förstå att han inte ville gifta sig med henne och hade nått till den punkten då han insåg att det inte skulle fungera mellan dom.
De bråkade konstant om i princip allt, och jag skulle kunna dra det ena exemplet efter det andra, men det skulle ta alldeles för stor plats i denna historia.

Han ville att de skulle sära på sig, men ändå bo nära varandra för barnets skull.
Han började kika lite efter en lägenhet som Carina kanske kunde bo och började föreslå olika alternativ.

Carina blev galen, hon skulle ju gifta sig.
Hon hade inte förstått vad Calle sa trots att han var tydlig och helt ärlig mot henne.

Ytterligare en månad till gick och Carina verkade fortfarande inte förstå utan tjatade vidare om att de skulle gifta sig.

Jag förstod ganska snabbt när jag satt mig in i allt jag kunde att hon bara var ute efter att få ett barn, gifta sig och ha någon som försörjde henne, och tro mig, detta är ingen bitterhet mot hans ex som sådan, utan det ligger i den erfarenhet jag fått uppleva efter hand.

Bråken avlöste varandra och det blev mer och mer tydligt att barnet inte skulle må väl om de fortsatte att bo tillsammans, det kände Calle mer och mer inom sig.
Det höll på att slita sönder honom.
Hans tankar jobbade för högvarv.
De kände ju inte varandra när Carina blev gravid och Calle hade ju redan innan dvs bara efter ett par månader börjat fundera på om det verkligen var så bra att skulle starta ett liv tillsammans och ville få ett slut på ett bra sätt. Men så blev ju Carina gravid och livet blev plötsligt inte så lätt.

Calle försökte återigen att prata med Carina och försöka få henne att förstå att han inte kände det man skall känna för den man vill leva ihop med för henne, och hon blev rabiat.

Calle slöt sig inom sig själv och försökte jobba så mycket han kunde.
Han slets mellan känslan att INTE vilja leva med Carina men samtidigt leva tillsammans med deras barn.

Maj år 2002

Måns föddes och han är sannerligen Carinas ägodel.
Calle får inte röra honom.
Han får nästan inte ta på sin son.
Han är Carinas och det visade hon på alla sätt.
Hon släppte inte honom vare sig psykiskt eller fysiskt.

Den enda som fick röra pojken var hans mormor när hon och hans morfar kom och besökte de på BB.

När det gått en månad så hade Calle fortfarande inte fått ha sin son i famnen.
Det kan låta konstigt att han inte helt enkelt sade ifrån, men de som vet vem denna mamma är förstår att det inte var någon mening.
Pojken bodde vid hennes bröst.
Detta förhållande har så småningom utvecklats till onormalt symbiotiskt förhållande som bup kallade det.

Carina var inte längre gravid, hon hade blivit mamma.
Och det var det enda hon var.
Det var det enda hon ville vara.
Hon kunde helt enkelt inte klara av något annat.

Calle visste nu att han inte kunde leva med Carina, men han ville så klart ha sin son nära sig.

Calle försökte återigen att föreslå att hon skulle hyra en lägenhet eller ett hus på orten, men hon vägrade. Hon levde vidare i sin egen lilla värld och trodde fortfarande att de skulle gifta sig.

Calle stod på sig och det resulterade i att hon äntligen fattade och tog Måns med sig när hon flyttade hem till mamma. 42 mil från Calle.
Måns är nu 2 månader gammal.

Familjerätten i Flen.

Hon tog kontakt med familjerätten i Flen och berättade att Calle var livsfarlig och skulle skada deras son om han fick träffa honom.
Ann-Christin Salenby trodde på henne och hjälpte henne att se till att Calle och Måns inte fick träffas.

Förste socialsekreterare Ann-Christin Salenby på familjerätten i Flen skrev ett brev till Calle.

Carina vägrade att träffa eller prata med Calle och det resulterade i att han inte fick veta NÅGONTING om sin son.

Calle tog kontakt med familjerätten i Flen upprepade gånger och pratade med familjerättsekreterare Ulrika Borg för att försöka få hjälp genom denna myndighet att få träffa Måns, men det enda svar han fick var att han skulle lämna Carina och Måns ifred.

Han försökte igen och igen, men alltid samma svar.
Han skulle låta Carina och Måns vara ifred.

Men de var ändå tvungna att starta en process, men om man läser deras journalanteckningar så står det i klartext att Calle är farlig och det baseras på Carinas berättelse.
Calle fick inte chans att besvara något av det som Carina anklagade honom för, och det lilla han fick säga hade ingen betydelse alls.

Carina satt ju på familjerätten och grät, så visst måste hon ha rätt.

Hon anklagade honom för så mycket.
Calle frågade vid ett senare tillfälle varför hon inte hade polisanmält, men fick inger svar alls.

Nu följde det två år där Carina regerade bäst hon ville och hon lade inga skrupler i vägen i sin kamp för att smutskasta Calle.

Bla så anklagade hon honom för att föröka mörda sin systerson Rasmus, Calle hade nämligen försökt att dränka honom genom att hålla huvudet under kallt, smutsigt vatten i flera sekunder, enligt henne.
Carina satt och skrek på Calle att sluta, resa sig kunde hon inte eftersom hon hade Måns i famnen.
Jag kan ju se det som mycket anmärkningsvärt att hon inte kunde resa sig när Rasmus – enligt henne – svävade i livsfara just för att hon hade Måns i famnen.
Helen (Calles syster) kom springande och till slut gav Calle upp och tog upp Rasmus från vattnet.
Allt enligt vad Carina sagt till Ulrika Borg på familjerätten i Flen.
Detta är även journalantecknat.

Helen och Rasmus berättelse är annorlunda.
Rasmus hade varit på Calle som ett plåster hela dagen och tjafsat.
Varit en riktig plåga (precis som barn kan) och Calle sa till honom att lade han inte av så skulle han slänga Rasmus i polen. Rasmus fortsatte och sade till Calle att han inte skulle våga göra det, så Calle sprang i fall honom och tog honom till polen och vände honom upp och ner och frågade upprepade gånger om Rasmus skulle sluta och han svarade att det tänkte han minsann inte göra och sade till Calle att han inte vågade doppa honom i polen. Men se det gjorde Calle, han höll honom ovanför vattenytan så Rasmus blev våt i hårtopparna och Rasmus sa att han gav sig.

Polen var en liten uppblåsbar pol för småbarn med ca5 cm vatten i.

Detta hade Carina som underlag till en av tingsrättsförhandlingarna, men när hon fick reda på att Helen skulle vittna om händelsen så drog hon tillbaka anklagelsen.

Ni kan ju förstå vad Carina är för en människa och detta var bara ett exempel. Jag skulle kunna berätta flera, men detta kommer nog att bli långt nog ändå.

Tingsrättsförhandlingar blev det eftersom Carina begärde enskild vårdnad.
Calle får betala advokaten själv då hans inkomst är för hög för att få hjälp.
Carina behöver inte betala då hon inte har mer än socialbidrag samt underhåll och barnbidrag.

Tingsrätten ansåg inte att Calle var någon som skulle vara farlig för sin son, och den ena lögnen efter den andra nystades upp. Mest för att Carina själv snärjde in sig så till den milda grad i de första intermistiska förhandlingarna.

Det blev fortsatt gemensam vårdnad och Måns skulle ha umgänge med sin pappa.

På det första umgänget var Carina med hela tiden för ammade Måns.
Han klarar sig alltså inte utan att henne ens för en timme, enligt Carina.
Hon satt och höll i Måns hela tiden.
Måns fick inte vara hos sin pappa en enda gång.
Hans pappa fick bara titta på honom.
Kan ni tänka er.
Sitta så nära utan att få röra.

Nästa umgänge blev av ca 4 månader senare, Carina hade en massa ursäkter för att det inte skulle bli av därav att tiden rann i väg.
Mormor skulle medverka istället för Carina då hon inte klarade av att vara i samma rum som Calle.
Mormor lät inte Calle hålla Måns alls, och hon berättade för Calle att hon lovat Carina att vakta Måns hela tiden.
Carina hade nämligen fått för sig att Calle skulle ta Måns ifrån henne.
Calle fick inte ens hålla Måns, ännu en gång.
Måns fick inte känna hur det var att ligga i sin pappas famn.
Kan även berätta att Calle får köra över 40 mil ENKEL resa för att få träffa sin son i 1.5 timme, Dvs sitta och titta på sin son när pojkens mormor håller honom.
Nya förhandlingar!

Nu blir det nya tingsrättsförhandlingar där Carina vill dra in på umgänget helt och hållet och vänta tills Måns blir äldre.

Hon berättar med mormor som stöd att Måns mådde dåligt av att träffa sin pappa (men för helvete, han hade ju inget umgänge med Måns, för han satt ju i mamma eller mormors famn hela tiden) och ville därför inte utsätta Måns för sin pappa.

Men så blev det inte, umgängena skulle fortsätta men nu med en kontaktperson som soc skulle utse. Mormor skulle fortfarande vara med, det var ett krav från Carina.

Kontaktpersonen skulle träffa Carina, mormor och Måns och de hade en bra träff.
Carina höjde kontaktpersonen till skyarna eftersom hon förstod Carinas behov.
Nu skedde det några umgängen och kontaktpersonen blev mer och mer insatt och förstod att Calle inte var farlig på något vis.
Hon sade detta till familjerättsekreteraren.
Det resulterade i att kontaktpersonen blev så trakasserad och hotad av Carina och hennes mamma så hon valde att sluta. Hon orkade inte bli utsatt för deras hot.

Nu blev det tingsrätten igen, för Carina försökte ännu en gång att få till stånd att umgänget mellan far och son skulle upphöra. Samma anföranden som tidigare, men nu sade hon även att Måns var rädd för sin pappa och kunde inte sova innan och efter umgänge. Måns är nu ca 1.5 år.
Han visar sig tydligen även vara rädd för svarta Audi A3 bilar.
Calle körde sin mörkgråa Audi A3 till umgängena.

Hur Måns ens kunde koppla ihop pappa med en specifik bil var inte bara för oss utan även för Tingsrätten obegripligt.
Måns hade även svårt att sova innan umgängena enligt Carina.
Om Måns hade problem med att sova innan umgängena så berodde det på att Carina inte kunde hantera att Måns skulle träffa sin pappa, enligt Calle.
Vilket även anfördes.
Här finns alla dokument sparade både från familjerätten, kontaktpersonen samt domen.
Är det någon som vill ta del av detta så går det bra att kontakta mig.

Tingsrätten kom fram till att Calle på något sätt inte var en fara för Måns.
Carina blev påmind om var hennes ansvar som boendeförälder ligger och hon fick skarp tillsägelse och hon lovade (som vanligt) att hon skulle medverka på ett positivt sätt.
Umgängena skulle fortsätta, men med en ny kontaktperson och utan mormor som ansågs vara dåligt för umgängena.

Tiden går och jag kommer in i bilden.

Carina hävdar fortfarande att Calle är farlig för Måns, och nu säger hon även att enda anledningen Calle har för att träffa sin son är för att djävlas med henne. Detta skriver hon i ett mail till soc. När det gäller mail som antingen Calle eller Carina skriver så finns de med i journalanteckningarna och båda har rätt att läsa det den andra skriver.

Jag sätter mig in i så mycket jag bara kan, Calle vill att jag skall läsa allt så jag själv får se vad det är som hänt.

Calle och jag fördjupar vår relation och något som var otroligt viktigt för mig var hur han och min dotter Fia fungerade tillsammans.
Jag ser att de två får en underbar relation.

Det går ett tag och det har varit två umgängen mellan Calle och Måns och det blir dags för det tredje och Calle ber mig att följa med, både för att jag skall få träffa Måns och för att han tyckte det var skönt med stödet från mig.

Jag ber honom föreslå det för Ulrika på familjerätten, och hon blir alldeles förskräckt och ber Calle flera, flera gånger att inte låta mig följa med, med motiveringen att Carina kommer att tappa kontrollen.
Calle står på sig och vill inte låta Carina styra hans liv mer nu.

Ulrika låter nästan desperat i sina försök (ja, jag har lyssnat på samtalet för vi spelar in ALLT som sägs på telefon när det gäller allt som har med Måns att göra) att få Calle att bestämma sig för jag inte skall följa med på umgänget.
Calle ger sig inte.

När vi kommer till umgänget så blir kontaktpersonen alldeles ställd, vi förstår att hon inte vetat om att jag skulle följa med, dessutom så är min dotter Fia med.
Samtidigt förstår vi att inte Carina heller blivit informerad.
Umgänget flyter på bra och jag och Måns får en jättebra kontakt, men tyvärr så verkar han rädd för sin pappa samtidigt som han verkar glad att träffa honom.
Fia och Måns får ju likt barn en underbar kontakt och de leker.
Något som vi inte får göra är att röra honom, varken jag, Calle eller Fia.
Kan tillägga att Måns vid detta tillfälle är ca 2.5 år, så ni förstår att allt går långsamt, långsamt framåt.

Efter ca 1 timme går vi ut till lekplatsen och leker och det är jätteroligt.
Plötsligt får jag syn på en människa som sitter ca 50 meter bort med ryggen mot oss, det är Carina.
Hon övervakar oss.

Umgänget flyter på framåt och Måns verkar glad. Men vi märker att han tittar sig oroligt runt, och inom mig känner jag när jag ser på honom en sorg, en oro, panik, allt i en blandad röra.

Vi skulle ha umgänge både fredagen och lördagen, 2.5 timme per dag.

Men Carina hade flippat ut när hon skulle hämta Måns och hon gapade och skrek (detta har vi fått berättat av Ulrika Borg och även läst i journalanteckningarna) för att jag och Fia hade varit med. Måns stod bredvid och hörde allt.
Måns mår självklart mycket dåligt av hela situationen.
Detta var på fredagen, på lördagen ställer Carina ultimatum, antingen träffar Calle Måns själv eller inte alls.
Jag säger till Calle att det viktigaste är att han och Måns träffas, inte att jag och Fia är med. Vi har ju faktiskt kört alla dessa 42 mil för att det skall bli umgänge och Calle går med på att backa och går för att få träffa Måns.

Jag går från huset (det är i en lägenhet som familjerätten hyr som umgängena sker) upp mot biblioteket och plötsligt ser jag Carina framför mig, och när hon ser mig och Fia så är det som om jag sände ut ström. Hon tvärvänder och SPRINGER och gömmer sig bakom ett hyreshus. Hennes mamma är med och hon går kvar på vägen. Jag blir nästan full i skratt när jag ser hur rädd Carina är för mig.

Har det varit jobbigt innan när det gäller Måns umgänge med sin pappa så är det inget mot vad det blev nu när hon sett mig och Fia som dessutom träffat Måns.

När vi skall åka hem så ringer Calle till en vän till Carinas familj, han ringer till Edit.
Calle har träffat Edit några gånger och han fick snabbt ett förtroende för denna kvinna.
Edit svarar och Calle berättar kort situationen för henne och han frågar om vi får komma för att prata lite, hon säger att det går jättebra.
Vi kör dit med en gång.
Det första Edit säger när hon ser mig är att jag har kommit in i Måns liv för att skapa balans.
Hon berättar att hon sett att Carina fullständigt tappat omdömet och det växer något inom henne som Edit har sett antydningar av innan men hon trodde inte att denna del av Carina skulle komma upp till ytan. Men nu är den delen av henne inte längre bara på ytan, utan har blivit en del av Carina, och den delen släpper Carina lös i hela sin kraft.

Edit har försökt att få Carina att förstå att det hon gör är fel, så fel…
Men Carina lyssnar inte och anför hela tiden sitt nya mantra – det är Calles fel, det är Calles fel.

Detta möte kunde jag skriva spaltmeter om, men detta kommer att ta nog med plats ändå.

Efter ca två månader ringer Edit till oss, hon måste avbryta kontakten med oss. Hon orkar inte med alla trakasserier och hot från Carina och hennes mamma. Edit får inte vara ifred och det påverkar hela hennes liv och hon klarar inte av det. Vi miste en stor kvinna som kunde ha hjälp Måns, men hon orkade inte.

Det blir nya tingsrättsförhandlingar… IGEN. *suck*

Nu blir jag kallad som vittne, jag skall vittna åt Calle och helt enkelt tala om att han inte är farlig för barn.
Likaså skall jag berätta hur jag upplever Calles adhd.
Carina har ju använt sig av att Calle har adhd och därmed betyder det att han inte är klok.

Jag får två frågor som jag speciellt kommer ihåg.
Den ena är för att Carina har flera gånger haft som anförande att Calle inte kan vara själv med Måns (detta har hon kört med från början) för att han inte är van vid barn.

Jag svarade så här.
”Ja det är ganska lustigt egentligen, för när jag åkte hem från BB med Fia så tänkte jag att de inte är kloka som släpper i väg mig för jag kan INGET om små spädbarn. Men ändå så fick jag åka hem och ta fullt ansvar. För visst är det så, när man blir mamma eller pappa första gången så är man helt nybörjare, varför skulle det vara annorlunda för Calle?
Jag såg hur nämndemännen tittade upp och tittade på mig, domaren såg upp och jag såg ett intresse tändas i hans innan ganska uttråkade ögon.

Nästa fråga kom från domaren, han säger.
”Du säger att din dotter älskar Calle, men hur vet du det”?
Jag tittade honom rakt och lugnt in i ögonen och svarade.
”Jag är hennes mamma”
Jag tror jag förmedlade mer en inre känsla till domaren än själva orden och han lyckades att fånga upp dessa känslor.
Orden betyder ingenting egentligen utan det jag kände inom mig när jag sade det.

Det som var rätt lustigt var att innan dessa frågor så satt nämndemännen mest och såg ut som om de planerade vad de skulle äta. Men nu åkte pennor fram.

Jag stannade kvar för att se när Hedvig alltså Carinas mamma skulle vittna om hur dåligt Måns mådde av umgängena, men hon satt mer och tittade ner i golvet alldeles röd i ansiktet. Hon stakade sig hela tiden, och jag tänkte att det var visst inte så lätt att sitta här och ljuga.

Men visst förstår jag att Måns mår dåligt av umgängena, men det beror inte på Calle utan på hur Carina hanterar allt kring umgängena eller snarare hennes oförmåga att på ett bra sätt hantera, förbereda inför och efter umgängena.
Vilket vår advokat även påtalar.

Resultatet blir att umgängena utökas i tid och det skall återigen till en ny kontaktperson.
Carina och hennes mamma har ännu en gång fått den förra kontaktpersonen att lämna in en önskan att få slippa pga av att hon känner sig hotad av dessa två kvinnor.
1 år senare

Nu går det ca 1 år innan det blir umgänge igen, det tog lång tid att få till en ny kontaktperson och för den personen att lära känna Måns och försöka att även vinna Carinas och Hedvigs förtroende/gunst.

När Calle pratar med Kristina (som den nya kontaktpersonen heter) säger hon med en gång att hon förstått problematiken och att Calle skall veta att det inte är han som är problemet).
Vi får stort förtroende för Kristina och hon verkar vara precis den som skall få allt att fungera.

Vi läste ett mail som Carina skrivet (vi fick läsa det då en fd vän till Carina fått det) där hon skriver att nu minsann skall Calle få, för Kristina har jobbat med människor med adhd och nu skall alla få reda på att han inte är klok.
Och visst Kristina jobbade med människor med adhd och hennes kommentar var att det inte märktes på Calle.
Kristina säger även till Carina att hon måste inse att hon är en del av problemet.
Då började samma visa igen, Carina och hennes mamma ansåg inte Kristina som tillförlitlig och de tappade förtroendet för henne.
De två uppvisar precis samma mönster som innan.
Så länge personer håller med dessa två är de bra personer.
När de ser problematiken och säger det till dom, då åker hamnar de på svarta listan.

Nu bestämde Ulrika Borg (som har STORT förtroende för Kristina, vilket även rätten har) att hon skulle vara kvar oavsett vad Carina och hennes mamma sade.

Nu stegras helvetet.

Vi märkte på Måns att något var fruktansvärt fel, han var utåtagerande på umgängena.
Han skrek i en timme så fort vi kom upp i lägenheten (Carina lämnade honom, sedan gick hon och vi kom. Vi fick inte ens möta henne i trappan).

Vi hade en gräns när det gällde Måns gråtande och den var satt på en ca timme , sedan bröt vi då det skulle bli för jobbigt för honom. Han var rädd för sin pappa stundvis, men det fanns även stunder av glädje då han bjöd in sin pappa. Det gick lite bättre med mig.

Något som vi ännu inte förstått riktigt är att när han hade blöja så fick vi absolut inte byta blöja på honom, bara vi nämnde det för honom så blev han som förbytt och bara skrek, nej, nej flera, flera gånger. När han några umgängen senare inte hade blöja längre så skulle han inte kissa hur kissnödig han än var. Ibland var han så kissnödig så man såg hur ont han hade, men han vägrade att gå på toaletten.
Kristina berättade vid telefonkontakt för oss att när Carina kom så slängde han sig på toaletten och kissade.

När vi hade umgänge upprepade han så många gånger att pappa är dum, pappa är dum mot mamma, pappa skall göra Måns illa. Som vi ser det så var det sin mammas ord han upprepade.

Vi märkte också något annat värt att notera.
När vi satt och ritade så var han så glad, vi skojade och hade jätteroligt. Men när vi sa till honom att han kunde ta med sig teckningen hem så blev han återigen som förbytt och skrek nej, nej och sedan skrek han att pappa är dum.

Vid ett par tillfällen så sitter Måns under köksbordet och slår huvudet i bordskivan, upprepade gånger.
Han slår sig själv och jag tänker att han dövar sin psykiska smärta med en fysisk.
Va… ett litet barn som misshandlar sig själv på detta sätt!
Självklart så skall vi inte ha umgänge till varje pris och vi kör vid några tillfällen 84 mil tur och retur för att träffa Måns i 10 minuter.

Vi märkte att han gick fram till fönstret och ofta tittade ut och sa mamma och pekade. Vi såg henne aldrig, men jag kände hela tiden att hon vaktade utanför.

Carina överklagar

Nu har Carina överklagat och vi skall till länsrätten för nu skall Carina se till att det inte blir umgänge mer mellan far och son.
Men resultatet blev att hon blev ålagt med det högsta vite de får tilldöma vid sådana här mål och det innebar att om hon inte medverkade till att umgänge blev av så fick hon betala 5000kr per umgängestillfälle dvs fre och lö och det skulle kosta henne 10 000kr om hon inte kom dit med Måns.

Sista umgänget Calle hade med Måns och det första när Carina hade vite på sig, gick till så här.

Vi kom och skulle gå upp för trappan till lägenheten, då vi hör ett avgrundsvrål, ja det är sant, det lät som någon var helt galen.
Dörren öppnades och någon skrek totalt rasande.
Dörren slås igen och man hör ett dämpat gapande.
Ett barn skriker hysteriskt.
Dörren öppnas igen och personen är helt rabiat, har tappat all vett och sans.

Calle säger att han känner igen det och att det är Carina.
Vi har Fia med oss.
Jag tar henne i handen och går raskt därifrån. Jag vill inte att hon skall höra mer från Carina.

När Carina stuckit därifrån så kommer vi upp till lägenheten, vi hör en helt förtvivlad Måns.
Vi ser en chockad Kristina.
Vi frågade vad det var som hände, och hon ser nästan lättad ut när hon förstår att vi sett och hört.
Hon berättar att Carina gått på henne personligt, och med Måns i famnen så hade hon gapat och skällt på Kristina för att hon inte hade avbrutit umgänget för att Måns hade sagt att han ville till mamma.
Kristina försökte lugna ner Carina, men det gick inte.
Carina tog Måns och skulle ta honom därifrån, men plötsligt så vände hon om i dörren och KASTADE Måns MED LUFTFÄRD i knäet på Kristina innan hon flydde därifrån.

Måns är helt förkrossad, han står mot en vägg och ena stunden slår han huvudet i väggen, nästa stund sparkar han sina tår HÅRT i väggen. Vi får inte kontakt med honom.
Vi försöker i några minuter, men det går inte. Han bara skriker efter hans mamma.

Plötsligt hör jag mig själv säga till Måns:
”Måns, det är inte ditt fel att mamma är ledsen”

Han blir tyst och tittar på mig med stora förgråtna ögon i några sekunder innan han börjar dunka huvudet i väggen igen och ropar efter sin mamma. I samma stund säger vi alla att vi måste ringa till Carina så hon hämtar honom, vi hinner inte mer än att gå ut ur hyreshuset innan Carina kommer och hämtar Måns.
Vi har bestämt att Kristina skall ringa oss när Carina gått därifrån med Måns, då vi behöver prata med henne.
Vi sätter oss och pratar med Kristina.
Ny tingsrättsförhandling.

Nu är det ny tingsrättsförhandling, domen förändras inte mer än att Kristina inte vill vara kontaktperson mer. BUP skall kontaktas för att se om de kan hjälpa Måns.

Kan tillägga att Carina har flera gånger blivit tillfrågad om hon vill ha psykologhjälp, men hon vill inte, det är inget fel på henne och allt är Calles fel.
Måns börjar på dagis.

Måns börjar på dagis, vi får av en tillfällighet reda på det. Calle kontaktar dagis och får ett jättepositivt bemötande, äntligen kan vi få en lite, liten inblick i Måns liv.
Men det innebar även att vi fick reda på att Måns hat stora problem med det sociala samspelet.
Han har ingen erfarenhet alls när det gäller samspel med andra människor, både barn och vuxna.
Det blir till slut så illa så personalen väljer att ta in en specialutbildad person som de brukar ta hjälp av när något barn mår dåligt och behöver hjälp.
Det tog ca 6 månader innan de kände att Måns började slappna av, vägen dit var kantad av mycket ilska, frustration, ångest, glädje

Ett halvår senare

Det går ett halvår innan vi får träffa Måns igen, och nu har BUP fått ett tufft uppdrag , inte med Måns utan med hans mamma och mormor. Tillslut blir det umgänge igen, men nu med mormor och morfar, för BUP tror att det är det bästa för Måns att vara med människor han känner förtroende för. Vi accepterar det för Måns skull.
Det blir inte så bra, mormor är mellan Måns och Calle hela tiden och jag menar verkligen hela tiden.
Calle får inte gå nära Måns, och Måns visar att han inte vill ha sin pappa nära sig.
Små, små stunder ”glömmer” Måns av sig och slappnar av, det blir glimtar med små underbara stunder med en fantastisk närvaro, men sedan blir han spänd som en fiolsträng och drar sig tillbaka.
Det är som om han är bunden till en mental löplina som mamma och mormor har svårt att släppa efter på, men oerhört lätt att dra in igen.

Han lider av en fruktansvärd lojalitetskonflikt, arma barn.

Både vi och bup inser att det inte går att ha normala (ja, om nu något är det som man kan kalla för normalt i allt detta) umgängen där mormor inte låter Måns att få vara just… Måns.

Bup tar kontakt med Ulrika Borg och frågar om de kan få någon som ställer upp som kontaktperson.
Ulrika säger att det nog blir väldigt svårt med tanke på allt kring umgängena. Men de skall försöka i varje fall.

De lyckas, vi har nu en ny kontaktperson som är helt fantastisk, helt underbar.
Hon har stor erfarenhet av barn ”på glid” och har förstått precis var problematiken ligger.
Och hon är kontaktperson för Måns skull, inte någon annan.
Måns skall må bra av umgängena…punkt slut.
Tiden mellan kan ingen mer än Carina och hennes mamma göra något åt, men Gisela (som den nya kontaktpersonen heter) gör täta besök hos Måns och Carina. Hon har redan byggt upp ett förtroende hos Måns och vi har haft ett umgänge som var helt underbart.
Mormor är med fortfarande för att det inte skall bli så svårt för Måns, men hon skall bort så fort det går.

De talar till och med om att Måns kanske inom en rimlig framtid skall komma hem till oss.

2010

Som ni ser har jag gjort ett stort hopp på flera år.
Det skulle bli så otroligt långt om jag skulle ta med umgängesförsöken med ytterligare en två kontaktpersoner.
Båda helt underbara med Måns rätt och mående i fokus.
Båda två anser att Calle är bra för Måns.
Båda två anser att Carina påverkar Måns mycket negativt.

Just nu är det inget umgänge i sikte.
Carina har gjort det fullständigt omöjligt.
Måns vill döda sin pappa.
Måns hatar sin lillebror.
Hans lillebror är tre år gammal och det är ca 2 år sedan Måns träffade honom.

Calle lämnade in en anmälan om missförhållande om barn.
25 sidor långt och med 15 bilagor.
Bara bilagorna är på 90 sidor.
Det är utredningsgruppen på Flens socialkontor som gör utredningen.
Den väntas vara färdig i slutet av Januari år 2010.

Jag kommer självklart att delge er den.

Det finns drivor med dokument och jag skall sätta mig och sortera och uppdatera er med dessa.
Vänligen Madelene Björk.
Sambo med Calle och mamma till Måns lillebror.

Min pappa lärde mig vad som är viktigt i livet – jag släpper aldrig mina barn!

av Andreas Söderkvist

Jag hittade den här sidan i samband med att jag själv blev pappa till två små underbara varelser.

Anledningen till att jag skriver det här är för att hjälpa till att förstå vilka enorma konsekvenser ett konstant nedvärderande av faderskapet har för de barn som är inblandade, min högsta önskan är att väcka till lite eftertanke hos de människor som dagligen avgör i dessa frågor.

Jag blev pappa den 22 november 2007, min lille Gustaf kom till världen och det var egentligen bara ett under att han klarade sin första tid, han hade sju minuter av andningsuppehåll och smittades av en e-coli infektion som han behandlades akut för, samma infektion tog ett par barns liv på huddinge sjukus under den vintern.

Det var väldigt självklart för mig att vilja ta hand om mitt barn och när hans syster kom till världen  februari 2009 bestämde min fru och jag att hon skulle gå och arbeta och att jag skulle fortsätta vara föräldraledig då jag varit föräldraledig sedan Gustaf var 9 månader.

Jag har en pappa som heter Sten, i förrgår fyllde han 80 år.

Min pappa var lite av 60 talets playboy, han var snygg, smart, vältränad och för att toppa det, fältflygare, 60 talets benämning på stridspilot. Han var ingen man som behövde sitta och vänta för de bra sakerna i livet skulle dimpa ner i hans knä och troligtvis var han ganska omedveten om vilket ansvar men har som förälder.
Det tog honom ungefär 40 år att träffa en kvinna som han bildade familj med, jag föddes när han skulle fylla 43 och innan han fyllt 47 hade min mamma, som givetvis var 18 år yngre än min far redan hunnit hitta en ny man.
Vi hade flyttat till skåne från norrland och min mamma hade fått jobb som udersköterska, ganska fort blev hennes festande en belastning och min pappa min syster och jag kunde egentligen bara stå brevid och se henne falla ner i ett djupt alkoholmissbruk som kantades av otrohetsaffärer och rena brott.
Den 10 december 1976 tog allting slut, min pappa stod i köket, som var ganska avlångt och jag satt i hallen och lekte med en grön plastbil när plötsligt min mamma kommer hem, givetvis onykter, och sliter upp en förskärare som hon attackerar min pappa med, jag var fyra år gammal och jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket.

Lyckligtvis lyckades min pappa på något sätt avstyra attacken men de närmaste dagarna försvann mamma ut till sina misssbrukande vänner och pappa både låste i oss i vårt rum och tejpade ihop alla knivar i hela hemmet.

Eftersom min mamma vid det här laget var djupt beroende av alkohol och dessutom kriminell, utnyttjade min pappa en smitningsolycka för att åtminstone få med sig det minsta barnet, mig, kort och gott hotade han min mamma med polisen om hon inte skrev på att han skulle ha vårdnaden om mig.

Jag kan inte ens föreställa mig den desperation som ligger bakom ett sådant beslut men han visste att han aldrig skulle ha en chans att gå därifrån med båda barnen, så såg det ut 1976 och det skulle visa sig vara svårt även om man har vårdnaden om det ena syskonet.

Två dagar innan julafton 1976 landade jag och min pappa hos farmor i stockholms skärgård och som ett trevligt julkort från min mamma klev två poliser in på julafton för att undersöka en påstådd barnmisshandel, de bad givetvis om ursäkt och jag kommer ihåg att jag tittade ut ur vedlåren som jag gjort till men lekstuga för kvällen, det var väldigt spännande med poliser.

De följande åren kantades av tingsrättsförhandlingar som absurt nog kom från båda hållen, min mamma ville ha vårdnaden om mig, men eftersom hon inte dök upp till förhandling så föll det.

Min pappa ville ha vårdnaden om min syster men eftersom min mamma var kvinna så kunde han inte få det. För att samanfatta; min mamma ansågs inte vara kapabel att ha vårdnaden om mig men fullt kapabel att ha vårdnaden om min syster, vad min pappa ville och vad jag ville var inte ens intressant, inte ens det faktum att syskonen var splittrade ansågs vara skäl att ge min pappa vårdnaden om min syster
.
Vi talar oss ofta varma om barnets bästa, kan någon försöka förklara för mig var barnets bästa ligger i att splittra syskon och att inte ge vårdnaden till den som är bäst lämpad när han redan har vårdnaden om det minsta barnet?

Min mor hade vid det här laget lyckats med konststycket att köra bil utan körkort och ertappas med över två promille, misstänkts för mordbrand, misshandel med kniv och olovlig köring av snöskoter ett par mil på landsväg, mitt i sommaren.
Hennes dåvarande sambo ramlade väldigt olyckligt på en kniv och är troligtvis fortfarande i ett vegetativt tillstånd på rund av blodförlusten och de skador de gav honom.

Varje sommar åker vi under den här tiden, jag och min pappa upp til norrland, dit min mamma flyttat, för att utnyttja de två veckorna av umgängesrätt min pappa lyckats förhandla sig till för min syster, varje vår sitter jag nykammad och väntar på en mamma som inte kommer för att utnyttja sina två veckor, inte ett julkort, inte en present till födelsedagen, ingen julklapp.
Däremot ett samtal om att hon skiter i mig.

Sommaren 1980, efter fyra år, jag är nu åtta år, så händer det äntligen att mamma gör bort sig så mycket att det inte längre är hållbart. Enligt umgängesavtalet ska barnet lämnas till den andra föräldern och mamma har ”dragit till fjälls” och skiter i att möta pappa för avläming.

Jag vet inte riktigt om det var sommarvikarien på socialtjänsten i Jokkmokk som skrev under tillstyrkande av interremistisk vårdnad, men eftersom den ordinarie personalen inte lyckats med det kan man ju bara hoppas att de har kompetent personal under sommarmånaderna.

Man kan ju tycka att nu borde väl ändå allt vara klart, eller hur?

Man tycker så mycket, och som min käre lärare Höök, på juristlinjen en gång sade, det gäller inte att ha rätt, det gäller att få rätt.

Givetvis tog min mamma upp kampen om sin rätt och givetvis var hennes leverne helt accepterat av socialtjänsten som en god situation för barnuppfostran.
Nu var ju kruxet att min pappa hade fast jobb, bostad OCH vårdnaden, visserligen interremisstiskt, om det ena barnet, men ändå sågs som en vårdnadshavare för båda barnen i lagens ögon.

Hur gör man då om man är anställd på socialförvaltningen undrar ni?

Enkelt, man beordrar vårdnadshavaren att åka till modern för att exekvera umgängesrätt med barnen på vårdnadshavarens semester med hot om att ta vårdnaden ifrån vårdnadshavaren.
Det krävdes ett tingsrättsbeslut, där min mormor, min mammas mamma vittnade om att hennes dotter inte var kapabel att ta hand om sina barn för att min pappa som tagit hand om mig, tröstat mig, torkat mitt snor skulle få vara vårdnadshavare för mig och min syster.

Jag kan nog inte riktigt förklara och jag har inte ord för hur mycket jag högaktar min far, hans envishet, hans vilja, hans ömhet och om jag bara når upp till hälften av det är jag en underbar far.

Det gick bra för oss, min syster och mig, vi fick tillslut växa upp i en trygg värld. Vi valde båda två att studera till jurister och jag tror att min historia har fött det patoset att faktisk ställa saker tillrätta.

Jag vill inspirera till hopp för de män som inte får vara nära sina barn och väcka till eftertanke hos de människor som är totalt övertygade om att det bara är kvinnor som kan ta hand om barn.

Jag har, givetvis med hjälp av min underbara fru, tagit hand om min dotter Eira från hennes första självständiga andetag, det är en trygg liten krabat som är tuff och självständig. Jag har varit hemma 16 månader som föräldraledig, min fru 9, och har givetvis missat en del löneförhöjningar under den tiden men jag skulle göra samma val om och om igen.

Jag släpper aldrig mina barn.

Inte utan min son…

av John

När jag tog ut skilsmässa så visste jag att det skulle bli en fruktansvärd tuff och jobbig match att gå men det blev betydligt värre än så… Jag trodde inte i min vildaste fantasi att mitt beslut skulle få så enorma proportioner som det fick, alla var inblandade… Den enorma smutskastningskampanjen som jag fick emotta från X:t och hela hennes familj (Far, Mor, hennes syskon) var inriktad på att enbart kasta skit över mig men även mina föräldrar fick sitt och även mina syskon. Vad dem sa och gjorde tänker jag inte gå in på, det kan ni nog säkert gissa er till.

Mitt i allt detta stod min äldste son och fick höra alla dem hemska saker som sades. Givetvis så resulterade detta ganska omgående till att han tog avstånd ifrån mig…

Jag försökte då få hjälp via Soc, familjerätten men där fick jag ingen hjälp. Kort härefter lyckades jag få in pojken på Bup för att försöka få igång ett fungerande umgänge mellan oss. Efter att vi hade gått där en gång i vecka under flera års tid så upphörde det nu plötsligt. Nu var allt avklippt …

Jag kunde inte ensam bestämma att han skulle dit utan båda föräldrarna ska vara överens om detta. Därefter kom den fruktansvärda ångesten som ett brev på posten och hade jag inte nu haft min familj, mina vänner och min nya livskamrat som stöttade mig så hade jag nog aldrig kunnat skriva det ni läser just nu.

Givetvis så hade jag kontakt med Advokat i detta läge, men blev avrådd att gå vidare via TR. Jag skulle ändå bara förlora och mina barn skulle få lida. Så jag la dessa planer på hatthyllan.

Att leva i detta helvete
Den absolut värsta tiden att inte kunna umgås med sitt barn är juletid, då är det många föräldrar ute på stan och handlar julklappar med sina barn. Man hör barnen ropa på sina pappor/mammor hela tiden. Själv går man ensam på stan och letar efter julklappar åt sin son. När sen Julafton
kom så satt man hemma och försöker få julstämning och väntar på att ens son skulle ringa och tacka för julklapparna, men han ringde aldrig. Så det slutade alltid med att jag ringde honom och som vanligt vägrade han då komma till telefonluren och prata med mig.

Till Jul/födelsedagen köper man presenter till sina barn. Man vill ge sina barn något fint som dem tycker om men i mitt fall så blev det alltid blivit fel med allt jag försökt ge min pojke. Var det inte det ena felet så har det varit det andra med mina presenter. Sen så ville jag ge honom så  mcket annat roligt än bara saker. Ta t.ex. massor av kärlek, skoterturer tillsammans, fiske tillsammans, spela PS2 tillsammans, resa tillsammans m.m… men det gick inte i och med att han inte ”ville” ha kontakt med mig på något sätt. Fy fan så fruktansvärt ont denna saknad efter min älskade son kändes.

Jag tänkte många gånger på om jag bara kunde få hålla om min egen son och ge honom en varm kram. En stor önskan jag också hade var att få höra dem magiska orden komma från honom, jag älskar dig pappa. Men även själv kunna säga dem till honom… Dessvärre så gick det inte…

När jag själv var liten så var jag enormt stolt över mina föräldrar och dem var i mina ögon det bästa jag visste. Jag var bl.a. väldigt stolt över deras jobb och jag tyckte det var jättekul och spännande när jag fick vara med min pappa/mamma på deras jobb. Min son satt inte sin fot på mitt jobb under dem här åren detta har pågick.

I vår familj så hade vi också enormt roligt på lov, semestrar och helger. Vi hittade alltid på något roligt när vi var lediga. Var vi inte i stugan så var vi ute och åkte skoter eller så hittade vi på något annat roligt tillsammans.
Det kändes fruktansvärt att jag hade en son som jag inte kunde ge samma saker jag själv fick när jag var liten…

Han verkade hata mig. Allt jag gjorde för att få kontakt med honom vändes effektivt emot mig hela tiden.

Några som också led mycket på grund av detta var mina föräldrar. Dem fick inte träffa sitt barnbarn under dessa år detta pågick. Det gick inte en dag utan att min pappa/mamma frågade om jag haft kontakt med min son.

Denna saknad efter min son gjorde så extremt ont i mig. Många av mina vänner sa åt mig att jag måste släppa honom för att jag inte ska gå under själv. Jag kunde inte göra detta, det var ju min son det gällde och jag älskar honom över allt annat…

Vägen tillbaka
Jag inser att jag har endast två vägar att välja mellan den första är att gå via myndigheterna, med allt vad det innebär. Fast den var utesluten redan, den skulle inte leda någonstans.
Den andra vägen jag hade var att vänta ut pojken tills han kommer i tonåren. Då frigörelseprocessen emot föräldrarna börjar och vuxenlivet startar. Det är ju inte så lätt för ett litet barn som är avskärmat ifrån den andra föräldern att förstå hela situationen och dem tror helt och hållet
på vad som sägs åt dem. Men det kommer en dag då dem börjar tänka själv, “Varför blev det så här…”. Det är då man har en liten chans att återigen få kontakt med sitt barn.

Min taktik var nu att jag att hela tiden försöka göra sig påmind åt min son att jag fanns och att jag älskar/saknar och framförallt vill umgås med honom. Jag försökte ringa mitt son 1-2 ggr/veckan (utan resultat). Jag valde också att försöka röra mig i samma omgivning som min son,
kompisars föräldrar, skola & fritidsintressen mm för att visa det. Men även så skickade jag en massa SMS & MMS (1-2 st/vecka) där mitt budskap var samma sak. Jag var osäker om dessa kom fram så sista 1,5 åren började jag även skicka Vykort åt min son 2-3 st/mån. Utöver allt detta så valde jag att varannan månad skicka någon lite present med ett litet brev också.

Genombrottet
Osaken till att det blev ett genombrott och jag återfick kontakten med min son började med att jag fick hjälp av socialen att få träffa pojken på stan (en lördag i slutet av november). Jag fick hjälp av högsta ”Soc-chefen” själv i min kommun som ringde upp pojken och mamman, han ordnade så att vi kunde träffas. Vi träffades på stan där grabben bodde, där gick då iväg och tog en hamburgare. När vi satt och åt så frågade jag honom vad han önskade sig till Julklapp och fick till svar att han skulle vilja ha nya fina moderna kläder. Jag blev väldigt förvånad/chockad över det svaret och jag hade inte förväntat mig det. Trodde att det skulle komma några önskningar om dataspel, en mobile eller något annat tekniskt som grabbar i 13 års åldern vanligtvis brukar önska sig. Jag såg då på honom och insåg att han inte trivdes med kläderna han hade på sig.

Veckan efter på lördag for jag åter till X:s stad igen och på vägen dit ringer jag upp pojken och säger att jag är på väg dit och att jag vill ta en fika med honom igen. Han svarar att det inte går för han har match som han måste vara med på. Jag svarar honom att jag kan vänta tills den är slut sen går vi och tar en fika. Han gick då med på detta. Jag far och tittar på matchen och efter matchen for vi till centrum för att fika.

När vi kom till centrum så säger jag honom att vi väntar med fikat ett tag och därefter styrde jag mina fotsteg till ”Innebutiken”, där sa jag åt honom att jag tänkte köpa nya skor åt honom. Jaha sa han osäkert, vilka då? skorna är ju så dyra här. Jag sa åt honom att välj ut vilka du vill och bry dig inte om prislappen för nu är det pappa som betala. Efter 15 minuter så gick vi ut ur butiken, pojken sken som en sol för i handen hade han en påse med ett par nya DC-skor som dem flesta ”Coola” barnen i hans klass gick med.

Nu frågade han var vi ska fika. Jag svarade honom att fikat får vänta vi ska in på Nästa klädaffär först. Där införskaffades en ny tuff jacka, en ny väldigt tuff DC-tröja, mössa och sockar. Därefter bar det iväg till nästa affär där vi fyllde på med mera kläder sen nästa affär med mera kläder osv… När vi shoppat i två timmar så hade grabben ungefär 10 påsar med kläder som han bar på och var väldigt pratsam och han sken som en sol. Sen tog vi och fikade på ett café i en timme och surrade en massa. Efter kaffepausen var det dags att åka hem så jag skjutsar hem honom till X:t. När han ska kliva ur bilen så frågar han åt mig om vi kommer att synas vi snart igen?? Ja givetvis svarade jag, därefter säger han att han älskade mig och kliver ur bilen och går iväg.

Det här var första gången på tre år jag som jag träffat pojken mer än 1,5 timme och första gången det kommer vänliga ord ur honom till mig. Visst gick det iväg några tusen lappar för att kunna träffa honom men det var det värt.

Jag skickade som jag sagt tidigare små presenter till pojken en gång i månaden med medföljande brev också, men jag förstod att alla förmodligen inte kom fram även dem julklappar jag skickat/gett pojken tidigare visste jag att han vägrat använda. Så till julen kom jag på att om jag ger grabben en julklapp som inte ryms i en garderob så kommer den att stå framme någonstans hos X:t men den måste även vara en sak som en pojke på 13 år absolut vill ha. Och skulle X:t syna mig med denna present som hon gjort tidigare så skulle det svida rejält i hennes plånbok.

Det tog ett tag innan jag kom på vad jag skulle ge honom och till slut kom jag fram till att köpa honom en Minimotorcykel. Det måste ju en grabb på 13 år gilla eller??? Jag slog in den i ett megastort paket satte paketet på en släpvagn och for till X:t. Jag lyckades få in den innan för hennes dörrar och grabben höll på att svimma när han fick se paketet. Jag sa nu åt honom att han inte får skaka på paketet för det finns risk att det går sönder då. Givetvis så frågade jag om vi inte kunde ses snart också men fick inget svar av honom.

Dagen efter jag lämnat Julklappen (motorcykeln) ringer jag upp pojken och nu svarar han i sin mobile på en gång, vilket han aldrig tidigare brukade göra när jag ringer. Han låter lite osäker när han pratar och jag misstänker att han fått höra ett och annat om mitt handlande med honom och kanske om jättepaketet som stod bredvid granen hemma hos X:t. Han berättar att han är hos sin kompis XXXX. Jag frågar honom nu spontant om han vill följa med på en skidresa och åka lite slalom till Trettonhelgen. Han svarar inte med ett nej direkt som han brukar utan nu säger han med en osäker ton att han har ju ingen slalom utrustning. Jag svarar honom att det är väl inga problem Jultomten har väl inte varit hos er än? Jag vill inte pressa honom mera så jag leder in diskussionen på annat istället. Efter ca: 10 minuter avslutar vi samtalet. I och med att jag känner XXXX:s föräldrar så ringer jag nu upp dem. Jag ber dem gå ut i hallen och titta vad pojken har för storlek på sina skor. Till svar får jag att han har storlek 37.

Dagen efter detta ringer jag upp min kompis som äger SportAffärn där jag bor, jag ber honom plocka ihop en slalomutrustning och pjäxorna ska ha storlek 38 och slå in den och det ska synas vad det är för något. Jag kommer på eftermiddagen och hämtar den. När jag hämtat grejerna ifrån SportAffärn så bär det åter iväg till X stad. Där lyckas jag träffa pojken och han var tillsammans med X:t då. Jag säger åt honom att jag glömde några klappar i bilen sist jag var, så vi går tillsammans och hämtar dem. Jag såg på grabben nu att nu höll han på att verkligen svimma, han till och med gav mig en kram framför X:t och tackade. Därefter for jag hem igen.

Dagen efter detta så ringer pojken upp mig och säger att han vill följa med och åka slalom.

Jag kan säga att efter att jag fått detta telefonsamtal så formligen exploderade det i min kropp, det frigjordes nå fruktansvärt med känslor och kalla/varma kårar for fram i kroppen jag frös och svettades om vartannat, jag satt och grät av lycka i flera timmar inget kunde stoppa tårarna dem flödade konstant hela tiden. Dem spänningar som frigjordes då var så enorma att jag blev totalt okontaktbar. Min älskade son skulle äntligen komma och hälsa på hos mig

Nu börjar jag grina igen när jag skriver detta så jag stannar här.

Visst var det en mycket dyr December månad för mig men det var det absolut värt varenda krona för efter detta så fick jag åter kontakt med pojken.

Jag tror och är övertygad att dessa tre händelser bidrog starkt till att han började fundera och som gjorde att han vågade ta steget att börja träffa mig igen. Givetvis så spelar alla SMS/MMS och vykort en stor roll också att utgången blev positivt till slut.

Vad som är viktigt om/när ni lyckas få till en träff med ert barn är att försök vara väldigt lyhörda och försök tyda barnet vad h*n sänder för signaler. Det jag gjorde med att köpa honom en massa nya kläder var kanske nog den största grejen som gjorde att han vände och ville träffas.

Umgänget börjar fungera
Att äntligen få träffa sin son igen efter ett antal år utan något umgänge är en sån enormt lycklig känsla som jag knappt kan beskriva med ord. Det är nog en av mina lyckligaste stunder här i livet när min älskade son kliver in igenom mina dörrar och säger hej.

Visst kändes det lite ovanligt när det inte var en liten grabb på nio år som kom och hälsade på, utan nu är det en tonåring i målbrottet som stod i min hall. Givetvis så gjorde jag bort mig några gånger på grund av detta, men totalt sett så tycker jag att vårt första möte gick långt över förväntan. Efter vårt första möte så ville pojken fortsätta att träffas.

Nu ändrade jag min målsättning. Min målsättning blev nu att försöka visa pojken att jag och min familj/släkt inte är så hemsk och elak som han fått höra i ett antal år. Det vill säga att försöka sticka hål på alla ballonger som håller upp denna bild, en efter en sakta men säkert.

Umgänget började flyta på långt över förväntan. Det ledde ganska snabbt till att jag och min son började umgås i princip varenda helg. Äntligen så kunde vi både fiska och vara ute med skotern tillsammans igen. Det vill säga göra saker som han tyckte var roligt att göra före vårt umgänge avbröts. Vi började som sagt med att åka en massa slalom tillsammans och det gillade han skarpt. Därefter så blev det en semestertripp till varmare breddgrader som också var mycket uppskattat. I det stora hela så kan man väl säga att det blev en ganska stor omställning för pojken. Han var ju van att sitta hemma på sitt rum och spela PS2 ensam och aktiviteter på helger tillsammans hela familjen fanns inte på kartan. Sommarloven som varit hade han också fått tillbringa hemma.

Visst verkade han osäker och en del rädd i början när han kom och hälsade på. Det är nog en ganska normal reaktion med tanke på allt han fått höra om mig och min familj. Detta försvann rätt snabbt när han insåg att det mesta han hört tidigare var bara stora luftslott. Att sen X:t började protestera och försöka förhindra att pojken skulle komma till mig i detta läge var bara att tacka och ta emot. Pojken satte henne nu på plats rejält och hon var tvungen att ge med sig. Vilket han aldrig tidigare gjort eller snarare vågat göra.

Det kom ibland en del frågor och funderingar ifrån honom och då svarade jag på detta så gott jag kunde. En sak som jag hade bestämt mig förväg var att absolut under inga omständigheter så skulle vi diskutera X:t.
Jag tror också att en stor anledning till att allt detta gick så fort från inget umgänge till att i princip träffas varje helg var att jag inte försökte på något sätt dels pressa pojken på något sätt att ta ställning, jag pratade heller inte illa om X:t för att vinna någon sympati ifrån honom, vilket för övrigt inte är min stil att göra. Hamnade vi i en situation där han kände sig tvingad att förklara något om hur eller varför och att han börjat fundera på vad han ska säga. Då avbryt jag diskussionen med honom genom att bla. säga: …

-”Nu skiter vi i detta… ”
-”Jag fattar läget… ”
-”Du behöver inte förklara något åt mig eller hur? ”
-”Jag vet hur det är eller… ”

Dessa gånger nickade han instämmande och jag såg att han blev mycket glad och lättad över att slippa förklara.

Efter att ha umgåtts med pojken i princip varje helg i 8 månader och ett antal veckor under sommarlovet. Så tar pojken mig åt sida en dag och då säger han åt mig att han har funderat på att flytta hem till mig. Jag blir nu alldeles chockad och började nästan gråta av lycka men jag lyckades hålla tillbaka tårarna för att inte skrämma honom. Senare på kvällen när jag gått och lagt mig kom den enorma explosionen av glädjetårar, dem bara forsade och forsade konstant, hur länge har jag ingen aning. Tårarna bara pumpade på och det fanns inget som kunde få
stopp på detta. Det var en enorm lycklig känsla när spänningarna frigjordes och exploderade inne i mig.

Jag kom ihåg att det sista jag tänkte på innan jag somnade den kvällen var att äntligen har pojken förstått att pappa och hans familj är inte så hemsk i alla fall…

Dagen efter frågar jag honom varför han funderar på att göra detta. Till svar fick jag ifrån honom att det är så lugnt och skönt och framför allt inte så livat och mycket bråk hemma hos mig.

Några veckor senare så flyttar pojken hem till mig. Visst blev det mycket livat över hans beslut men det får jag ta en annan gång…

Avslutningsvis vill jag bara säga att en viktig sak jag har lärt mig av mitt liv är att man aldrig får ge upp när det gäller sina egna barn. För hur mörkt och eländigt det är för tillfället så kommer det att komma en dag då allt vänder.
När dessutom ”sanningen” äntligen kommer fram så blir det inte lätt för den förälder som påverkat barnet/barnen till avståndstagande av den andra föräldern. Den föräldern som gjort detta blir nu tvungen att börja förklara sitt agerande och allt som sagts genom åren. Den föräldern gjort detta klarar i regel inte av situationen när man blir ställd mot väggen av sitt/sina barn. Domen blir hård…

Tack för ordet!

//John

Några korta ord om mina SMS/MMS och vykorten.
När jag skrev dessa så försökte jag skriva korta meddelanden och jag försökte lämna lite så att pojken skulle bli nyfiken på mig och min familj. Tex så kunde jag skicka en bild på min pappas föräldrahem och skriva bara några rader om att hans Farfarfar och Farfarsmor hade bott i det här huset mellan 1920-1975 och därefter avsluta vykortet med saknar och älskar dig! Kram Pappa.
En gång var det en bild från en plats där jag och min pappa fiskat när jag var 6-7 år och vi fick massor av Abborrar där. Några rader om detta och sen iväg till brevlådan… osv…
Alla vykort jag skickade kom ifrån min egen mobile. Vilket var bra då jag kunde använda egna fotografier som jag tagit. För hur det än är så säger en bild mer än tusen ord.
Här har ni information om detta:

http://www.posten.se/m/mobila

Lund anser inte att min son, som rymt till mig, skall få gå i skolan

av Pär Henriksson

Jag har ej fått träffa min dotter på snart ett år och min son har rymt till mig men har under det halvår han vistats hos mig vägrats skolgång av lokala myndigheter med hänvisning till ”hemkommunen/mamman”.. Allt runtomkring denna vårdnadstvist är oerhört komplicerat vad gäller mamman och mammans familj (morfadern och mormodern). Vilka som av normala och goda kvaliteter hos mig – i egenskap mycket engagerad och omtänksam man – finner socialen trots det sätt att ifrågasätta mitt bidrag till barnens välmående. I det närmaste tas jag för ”självgod” av socialen om jag ”vågar” utmana mammans ”givna roll som omsorgsgivare”.. (..mamman, får av socialen å sin sida generös stöttning för att ”bortförklara” grava omständigheter inom hennes/morföräldrarnas agerande kring våra gemensamma barn) För ca ett år sen rymde min son till mig för att han ville bo hos mig.

Jag stod då (2009) sedan några månader mitt i början av en vårdnadstvist – den drev ”naturligtvis” av mamman. Soc hade inledningsvis ”bara” tagit boendet för barnen ifrån mig – senare kunde soc ”skadeglatt” (!?) ta ifrån mig även vårdnaden (interimistiskt) med hänvisningar från ett mycket tunt underlag. Mamman har enligt min son, efter att han rymde till mig, skrämt min dotter med att ”Pappa har rövat bort din bror. Du kan aldrig mer lita på honom och ifall han kommer gör det med dig också” Sen dess har mamman vägrat lämna ut min dotter för hennes umgänge (interimistiska) med mig.

”Man” fick min dotter att säga i enrum hos socialen ”att hon var rädd för pappa” och socialen (som redan hjälpt mamman till ensamt boende med barnen) curlade med ”förtjusning” mammans planterade åsikter hos dotter till Länsstyrelsen – som på socialens och mammans informationer gav ”rådet” att under ”sådana omständigheter kanske man inte ’ska’ tvinga dottern att umgås med pappan”.

I alla lägen används denna utsaga för att ge legitimitet till mammans agerande att vägra umgänge.. Jag är skild från mitt x sedan strax 8 år, under hela denna period har mamman obstruerat allt samarbete kring barnen och hon har över allt annat önskat hållas för ”drottning” över alla angående ”hennes barn”.. Inget nytt under solen kantänka, och förmodligen väl så illa som för många andra diskriminerade föräldrar har det (..varför råkar så många av oss vara män!?). För närvarande syns inga som helst insatser från nått håll nånstans inom samhället att hjälpa min dotter att ens ’få uttrycka sitt behov att få tillgång till sin pappa’.

Mamman säger, när min son presser henne (för hon kommunicerar aldrig konstruktivt med mig) att dottern ”tycker pappa är dum”. Detta tycker modern (som det verkar) att hon ska kunna strunta i och att hennes dotter ”får lösa sånt själv” (..”fast under ytan råder normen att det är strängt förbjudet att säga något positivt överhuvudtaget om pappan i mammans hus!). Om jag finns i närheten av mamman hus har dottern konsekvent varit utplacerad hos nån av mammans vänner eller nån av dotterns kompisar – för att ytterligare – som jag ser det, öka avståndet mellan min dotter och mig.

Jag har alltid oroats över den överkonsumtion av mat som min dotter tycks dras in i. Ett klassiskt ”trix” att ersätta viktiga värden i livet genom ”belöningen av sinnesintryck via mat”. Tyvärr har detta genererat ett isoBMI för min dotter som ligger högt över gränsen för extrem barnfetma ( för ett år sen:140 cm 65 kg). Att dottern väger mer än mamman, och att dotterns ”belastningsålder” väl motsvarande slitage för en 30 år gammal kvinna (redan i 10-årsåldern) tas med en axelryckning från socialen. Det verkar vara inget som dom ”behöver bry sig om”. Än mindre att dessa överviktsproblem kan stamma från mammans (och mormoderns) snedvridna uppfattning om vad som gör en ”mamma värdefull” (..”ta lite mer, vet ja’..”!).

Min son har berättat flera omständigheter om att han utsatts för fysiskt och psykiskt misshandlats av morföräldrarna. Morfadern, en fd hovrättsdomare, kunde lättad konstatera att polisutredningen las ned mot honom efter att min son, som han berättat det för mig, tvingats ta tillbaks sina uppgifter om misshandeln under hård press från mamman ”för annars kommer du bli placerad på barnhem”! Socialen lät det faktiskt skymta igenom i ena vårdnadsutredningen att det kan bedömas som säkerställt att morfadern varit för hårdhänt mot vår son men min son lämnades inte ifred för morföräldrarna påflugna närvaro i mamman bostad för det. (Han bad socialen uttryckligen att hjälpa honom slippa ha mormor och morfar ”inneboende hos mamman”, morföräldrarna besökte mammans hem märkligt mycket..). När min son upprört redovisade för socialen att även mormodern vid ett tillfälle slagit honom på käften – han läste på till ett prov på ett sämre sätt än den övervakande mormodern förväntade sig – nöjde socialen sig med att skickade en text till ”den uppgraderade vårdnadsutredningen” i stil med ”att sonen pratar illa om morföräldrarna kan inte uteslutas bero på pappans inverkan på sonen”.

Jag har faktiskt två veckor på mig till rättegången och har fått en rad bra tips genom pappa-barn-dot-se-föreningen och minpappa-dot-nu-sidan. Jag ska göra en insats och jobba med det så kanske jag fär nåt bättre utfall av domslutet – vad allt verkar nu så är nattsvart det minsta jag kan förvänta som resultat för barnens rätt och behov av sin pappa. Tack för allt ni skriver och för den insikt och kunskap det erbjuder. Tack också dom som hjälp mig att hitta fram till de resurser som börjar formeras för ensamma fäder. Vi är i starkt behov av dessa nätverksresurser. Jag ska återkomma hit ofta. Hoppas jag även kan stödja nån annan nån gång.

Jag försöker säkert skriva om min sons situation senare. För tillfället skall jag återgå till att förbereda mig för rättsprocessen och till att försöka undvika nåt – om möjligt – av det som verkar skrivet i sten redan innan det objektivt är prövat/evaluerat.

Pär

Försvarade min dotter från sambon – får inte träffa mina söner mera

av Pärra Andersson

Jag vill beskriva detta kort. Det har gått över ett år och jag har haft mycket tid att tänka igenom vad som skett. Det har, för mig, varit den jobbigaste perioden i mitt liv.

Det handlar om mig, mitt X, våra två gemensamma barn och min dotter från ett tidigare förhållande.

I oktober 2008 tog jag och min sambo banklån och köpte en fin lägenhet i Slottstaden i Malmö. Alltså grannar med Zlatan och ett stenkast från havet. Det är ett lugnt och tryggt område där bla Sveriges bästa förskolor och skolor finns. För mig var detta ett stort steg och en klassresa som jag genom tre jobb kämpat för att nå fram till.

Ett par veckor senare, en söndagsmorgon, hamnade min sambo i en dispyt med min 10-åriga dotter, som hon aldrig riktigt accepterat som en i familjen. Det blev brutalt och otäckt och slutade med att de båda låg på golvet och jag fick bryta in och sära dem. Jag blev, vilket sällan sker, enomt arg eftersom jag hatar både våldsamma ord och speciellt våld i fysisk form, så jag skällde rejält på min sambo. Och självklart försvarde min 10-åring.

2 dagar senare tog hon mina två söner och flyttade till Sthlm. Hon kunde inte acceptera att jag tog min dotters parti.

När hon åkte sa hon att hon skulle vara borta en vecka och vila, men ringde ett par dagar senare och sa att hon skulle stanna i Sthlm och att det var slut. (Ett par månader senare så berättade hon att hon blivit tillsammans med en gammal kompis.)

Jag satt kvar i Malmö med en sårad 10-åring, en uppsagd hyresrätt, en nyköpt lägenhet och utan mina söner. Förbannat hårt.

Det tog inte länge för mig att inse att man som Man inte har några rättigheter alls. Du kan inte polisanmäla och du har inte en chans vid en ev. rättegång när det gäller så små barn. 8 månader samt 2 år.

Därför bestämde jag mig ganska snart, efter typ 5 månader av depression, vanmakt och förakt, att göra allt jag kunde för att samarbeta med mina söners mor. Hur svårt det än kan vara.

Det har gått över ett år. Jag har knappt sett mina pojkar. Jag har åkt upp till Sthlm ca. 15 ggr och hon har åkt ner ett par. Men jag ger inte upp.

Mitt mål är att de ska växa upp med mig lika mycket som med henne. Och jag kommer lyckas med det. Hon kallar mig förnedrande saker och fösöker få mig att framstå som en dålig förälder men varken hon eller jag kommer vara de som dömer huruvida man duger eller inte i sin föräldra roll. Det kommer barnen göra.

Jag ser det numera mycket långsiktigt, och där har jag allt att vinna. Jag vet att barn behöver båda sina föräldrar. Jag kommer alltid finnas där för dom.

Så kommer slutklämmen. Jag har helt och hållet slutat anklaga kvinnan. Vad hon gör i sitt liv får hon leva med och tampas med. Nu hatar jag inte henne utan är helt och hållet inställd på det viktiga; Hur gör jag för att få vara med mina barn så mycket som möjligt? Allt!

En dag kommer vi i Sverige prata om Jämlikhet på riktigt. Och då kommer det inte handla om en tusenlapp mer i lön, eller hur många kvinnor som inte sitter på VD-posten eller i riksdagen. Då kommer det handla om den egentliga självklara rätten både mamman och pappan har till sina barn. Där finns de riktiga orättvisorna.

Mamman kastade ut barnen i snön – jag fick inte träffa barnen på 10 år.

av Per Holfve

Jag fick strida i 10år för att få träffa mina barn.
Först via advokat och tingsrätt, efter som socialförvaltningen hade strulat med förundersökningen, så tog tingsrätten inte med den. Sedan fortsatte det med att jag fick polis anmäla min förra sambo. För barnmisshandel med läderremmar och barnen vart utkastade i snön utan ytterkläder. Polisen var hem dit tre gånger. Dotter vart omhändertagen på jour fosterhem. När jag gick till Länsrätten började det lugna ner sig. Hade jag inte träffat min fru som har hkälp mig genom detta. så hade jag inte fått dom barn jag har idag. efter som jag själv inte har haft någon riktig pappa, så vet man inte hur man ska göra.

Jag dricker öl till tipsextra eller nåt glas vin om det är en fin middag – mina barn blev fosterhemsplacerade

av Ulf Holmberg

Jag sökte vårdnaden om mina barn 2 o 3 år gamla, vid skilsmässan. Men hennes socialtant (Ritva) ville annorlunda. Ritva bjöd in mig till sitt kontor för en pratstund och frågade inledningsvis om jag rökte, jodå jag röker svarade jag, det är skadligt för barnen om du röker, okej svarade jag och vred sönder mitt paket och slutade röka på socialkontoret i Skogås och har inte rökt sen dess, sen frågade hon mina alkoholvanor. Jag svarade att jag dricker väl nån öl till tipsextra eller nåt glas vin om det är en fin middag eller nån grogg eller 2 o det är fest, vet du att du är på väg att bli alkoholist sa hon då och jag blev så förbannad att jag gick därifrån med orden, hur mycket dricker du själv, men hon svarade inte. Jag fick inte vårdnaden om mina barn utan hon fosterhemsplacerade barnen istället. Jag vill påpeka att jag har aldrig varit i klammer med rättvisan, alltid jobbat och använder inga droger och har aldrig ökat alkohol-konsumtionen än det jag sagt tidigare. Jag fortsatte dock att strida för att få mina barn och jag träffade en man på BRIS som blev min advokat, han drev målet mot socialkontoret och efter ett år vann jag hem barnen och har fostrat dom själv hela tiden. Idag lever dom i en stad nära mig med egna barn och som respekterade medborgare på rätt sida om lagen.

Mamman och jag gjorde samma sak – jag blev fråntagen mina barn, mamman fick behålla dem

av Robert

Har en son på snart 2 år. Kan börja med att några månader innan han föddes va jag tvungen att skriva på att jag var pappa men vårdnaden hade jag ingen talan om. Jag var fundersam på varför ja skulle skriva på innan min son ens var född. Svaret jag fick var att dom brukar göra så. Sen att jag inte hade någon talan om vårdnaden det fattade jag inte och kommer inte förstå. Trodde faktiskt att man var två om att göra barn. Först för bara ett par månader sedan sa socialen att det var mamman som hade bestämt att vi skulle skriva faderskapet innan han ens var född. Jag fick aldrig reda på det.

Nu har jag varit i vårdnadstvist i drygt 2 år. I mitt fall är Socialen på mammans sida. Bara en sån sak som mamman sa att jag rökat Hasch. Vilket jag erkände att jag prövat men att även hon har gjort det. Men socialen tyckte inte att det var bra att skriva att mamman gjort det. Varken jag eller mamman har några problem med droger, men mig ska dom smutskasta. Socialen säger även att jag är en mycket bra pappa men att delad vårdnad är inte bra. Så då får mamman ha ensam enligt dom.

Jag har jobb insatslägenhet alltid skött mig  bil körkort m.m.
Hon bor hemma hos sin mamma och tycker att min sons mormor är viktigare än mig.
Jag får inte det att gå ihop mamma pappa e väl viktigast? Socialen skiter praktiskt tagit i det. Skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men en sak som jag har förstått nu är att mamma och pappa är INTE lika mycket värda. Ja vill inget hellre än att min son ska ha mamma och pappa lika mycket och att vi kommer överens så gott det går. Men eftersom mamman inte tycker så är det bättre om hon får ha honom och ensam vårdnad.
Mamman träffade en kille som hon sa till socialen att han va viktigare för min son än vad jag är. Även där skiter socialen i att jag faktiskt är hans pappa.

När tvisten började tyckte socialen att ja skulle lägga ner allt, för det är inte bra för mamman med bråk. Jag ifrågadsatte det. Ska jag bara vänta och hoppas på att min son ska få träffa mig nångång. Vilket socialen tyckte. Jag är rätt övertygad om att hade jag lyssnat på dom då hade jag inte träffat min son alls nu. Nu har jag advokat och får verkligen bevisa att jag vill och kan vara pappa. Mamman spelar ingen roll hon är mamma.

Skrivit väldigt kortfattat nu men jag kan säga att socialen för mig är ett skämt. Jämlikhet finns inte i den sektorn.

Socionomutbildningen programmerar bort papporna

HEj alla pappor och även alla mammor och andra personer som är med o stöttar denna viktiga sak.. Ville bara dela med mig av mina erfarenheter som socinom studcent.. Jag studerar i växjö universitet där vi är 55 st i klassen .. varav vi är 6 killar.. I klassen så råder det en övervägande känsla att man som kille/man har gjort något fel.. Vi blir ständigt påminnda genom föreläsare och val av kurslitteratur är mammorna är offer och även att mammorna är den primära vårdnadshavaren.. Pappan är någon som bara finns i bakrunden och man pratar bara om pappan när man ska ha någon att skylla på eller för att beskriva något barn som har hamnat lite fe l i livet.. då är det direkt en påföljd av pappans frånvaro eller något annat.. bara det är pappans fel. Här om dagen så skickades det runt en bok som vi skulle läsa där det stog på svart och vitt att mamman är primär vårdtagaren av ett barn och barnen har det bäst hos mamman.. Blev arg reste mej och sa ifrån.. Men när man som kille reser sig och säger ifrån om något ämne som är så känsligt som genus så blir det lätt att man får ett par stycken dolkar i ryggen….

enligt statistiska centralbyråns undersökning 2006 så säger dom att över 90 & av alla vårdnadstvister går till mamman.. inte undra på när vi som socinom studenter blir vi bombaderade av genus manipulation och generaliserar alla pappor som onda medan stackars mamman är ett offer för en mansvärld..

Jag vill också framföra att självklart är genus perspektiv en viktig fråga och borde självfallet vara endel av utbildningen … men varför inte ta med ett mångfalds perspektiv med synen om hur det är och vara invandrare? eller kanske homosexuella? eller invandre och homosexuell? finns många andra perspektiv som kan vara nyttigt att lära sig

// student växjö universitet och snart 2 barns pappa..

Kvinnojouren hjälpte mina barn försvinna – borta i 15 månader

av Christer Cuñat

2010-01-01

Här kommer en uppdatering om vad som hänt i mitt ”case” sedan förra gången jag fick mina barns och min ”historia” publicerad här på minpappa.nu !

Ja vill börja med att tala om att jag nu fått en ”förfrågan” från en journalist.
Journalisten har frågat mej om jag nu är beredd att ”lägga ut” ALLT faktamaterial i mitt case….namn, bilder,dokument m.m. på alla inblandade myndighetspersoner m.fl. som är och har varit inblandade och ansvariga för denna vidriga härva av maktmissbruk,rättsröta,lögner och från deras sida psykisk barnmisshandel av stora mått…och mitt svar denna gång blev…JA, NU ÄR JAG BEREDD !
Så efter nyår sätter vi igång !

Ni som känner till mej och mitt case och tänker..ahh…det måste vara ”daddy” som ska lägga ut det…nej det är INTE ”daddy”….det är en journalist med mångårig erfarenhet från olika tidningsredaktioner m.m. !

När ni läser nedanstående ska ni veta att jag FORTFARANDE ÄR VÅRDNADSHAVARE (gemensam vårdnad) och att mina barn ”försvann” med sin mamma 2/8-08 och jag har inte fått någon som helst kontakt med dom sedan dess (barnen hade ”delat”  boende hos oss föräldrar  sedan många år tillbaks) !…se förra publiceringen av mitt ”case” !

Det senaste var att vi (min advokat och jag) fick reda på att den förre verksamhetschefen för skolan som mina barn nu går på (i Borås) tillåtit att barnen skrevs in på skolan (utan min vetskap och tillåtelse) på uppmaning av KVINNOJOUREN !!!..det är faktiskt sant !!!
 (det är med största sannolikhet Kvinnojouren Frideborg i Mölndal….men fakta om det ska vi gräva fram innan jag hundraprocentigt kan påstå att det är dom….för övrigt samma Kvinnojour som för ett antal år sedan blev av med sitt kommunala stöd och uteslutna ur ROKS, för att dom gömde en kvinna och hennes barn när kvinnan och barnen var efterlysta av polis och soss…..men helt plödsligt hipp som happ så var dom tillbaks på banan igen, åter i ROKS och med ekonomiskt bidrag från kommunen…..hmmm…undrar om det kan ha något att göra med att en av kvinnorna i styrelsen är gift med en av ”kommunal-pamparna” i kommunen ? ).

Ja, och så är jag ju nu också anmäld för ”grov fridskränkning” gällande min nu åttaårige son …..anmälan gjordes i november i år, 15 MÅNADER EFTER ATT DOM FÖRSVANN MED SIN MAMMA !!!
Det har även tillåtits från åklagare och hållits VIDEOFÖRHÖR med min åttaåring, .som sagt.. efter 15 månader !

Hmm…något mer…ja just det…vi har, för andra gången, fått avslag från Kammarrätten gällande våran begäran om att Skatteverkets sekretessmarkering på mina barn ska tas bort….fast det är klart…jag är ju ”bara” vårdnadshavare,,,har ju ”bara” INTE besöksförbud…”nya” skolan har ju ”bara” skickat mej dom uppgifter jag begärt gällande mina barns skolgång och skolan har ju ”bara” haft möte med min advokat och ”erkänt” mej som vårdnadshavare….och rektorn och nya verksamhetschefen har ju ”bara” erkänt att det gått fel till vid inskrivningen eftersom dom aldrig brydde sej om att ta reda på att det finns en vårdnadshavare till…..lilla jag, PAPPAN !

Men det är klart…det finns väl säkert ett logiskt underlag för sekretessmarkering…givetvis från Soss och Kvinnojouren…..men det får vi inte veta (för då skulle vi ju kanske,ve och fasa, kunna motbevisa ”eventuella” lögner och felaktigheter i underlaget som Skatteverket tydligen använt sej av)….nä som sagt, det får vi inte se…för det är ju givetvis sekretess på det också !
Logiken och rättssäkerheten segrar ännu en gång i kära Svedala.

Det fanns ingen riktig motivering från Kammarrätten och inget svar på om dom kollat Skatteverkets ”underlag” för motivering till sekretessmarkeringen (något vi begärde att dom skulle göra)….vi fick i ”avslaget” heller inte reda på hur dom såg på och ställde sej till dom uppgifter vi skickat med gällande ”ej besöksförbud” och skolans erkännande av mej som vårdnadshavare !

Skolan är nu ”oroliga” och frågade lite försiktigt ”blir det anmälan till Skolverket och JO nu ?” …..hmmmm….svår fråga…..vi får nog grunna lite på det….eller…GISSA, VAD FAN TROR NI !!??

Kan för övrigt också nämna att barnen är inte ens inskrivna som ”X” på skolan och i kommunen…med andra ord…dom ”finns” egentligen inte i kommunen eller skolan, vilket i sin tur innebär att dom inte får någon skolpeng…..hmmm…undrar vem som betalar för deras skolgång på den kommunala skola dom går i ??!!

Vi har nu också JO anmält Familjerätten i Göteborg…dom har nu, med vårdnadsutredare Helene Hansson i spetsen, efter 14 månader fortfarande inte inkommit med en klar vårdnadsutredning till Tingsrätten…..efter att jag varit inne och kopierat Tingsrättens dagboksanteckningar så vet jag nu att Familjerätten sökte anstånd om förlängning i slutet av mars och fick det beviljat till SENAST 30:e APRIL…men någon vårdnadsutredning inkom aldrig….Tingsrätten sökte då, från mitten av Juni fram till början av September Familjerätten, utan resultat.
Först när Tingsrätten begärde, inför en ny förförhandling 14:e September, att, genom Familjerätten, få någon typ av intyg från skolan….ja då fick dom ett par dagar innan förhandlingen ett fax om detta från Familjerätten.
Sedan blev det ”tyst” igen från Familjerättens sida…så i början av November skickade Tingsrätten ett föreläggande till Familjerätten och begärde ett svar senast inom två veckor !
Gissa när svaret kom….jo med ett fax samma dag som ”tidsfristen” gick ut !
I det faxet ”lovade” familjerätten ännu en gång att dom skulle inkomma med en färdig vårdnadsutredning.
Denna gång var ”löftet” senast 11:e December !

Tror ni Tingsrätten fått någon vårdnadsutredning än ? eller att jag fått den för genomläsning….–hmmmm….nu ser jag att ni allt sitter och kliar er lite på hakan och funderar  !?
Vad kom ni fram till ?….om ni gissade NEEEEEJ SÅ I HELVETE HELLER ATT VI FÅTT…..så grattis…rätt gissat !

En av dom saker (förutom att dom ”gett sej på” min åttaåring) som smärtar allra mest just nu, är att jag fått reda på att mina barn inte har fått vara med på klassfotona i senaste skolkatalogen !!??
Men va fan….jag vet ju att dom går på den skolan (skolan har ju erkänt mej som vårdnadshavare)…..och barnens adresser och telefonnummer står ju inte med i Skolfotokatalogen !!!…barnen har för övrigt MITT efternamn (byte av efternamn måste gå genom och godkännas av Tingsrätten och det vågar ”dom”,läs mamman och hennes drev, sej givetvis inte på att försöka med).

Så mina barn får alltså stå bredvid och titta på när deras klasskompisar blir fotograferade för klassfoto…..och detta givetvis för att fortsätta ”hjärntvätta” och lura i barnen (och alla andra i deras och mammans omgivning) ”hotbilden” och ”faran” från pappan !

NEJ…fan också…började tänka på det där sista om skolkatalogen och även ”barnmisshandeln” av min underbare åttaårige lille kille som nu polis och åklagare ”roar” sej med att tillåta….fan, nu börjar tårarna forsa nerför kinderna igen…..
…..nog dags att avsluta här !

Ett stort GOTT NYTT ÅR till alla er fantastiska pappor som kämpar för era barn !

2009-12-08

Jag har två söner på 8 och 12 år och har haft delat boende (sedan många år tillbaks) och har gemensam vårdnad (fortfarnade efter två förförhandlingar i Tingsrätten).

Mamman ”försvann” med våra barn 2/8-2008 (med ”hjälp” av kvinnojour, socialen och skattemyndigheten, som det nu i efterhand visat sej). Jag och min släkt har inte fått någon som helst kontakt med mina barn på 15 månader. Familjerätten har hållt på med en ”vårdnadsutredning” i 12 månader nu och fortsätter att ”förhala” !

Jag är inte anmäld för något mot mina barn och den förundersökning som öppnades gällande anklagelser som mamman riktat mot mej gällande henne, är sedan några  månader tillbaks nedlagd.
Jag har inget besöksförbud (det beviljades inte eftersom det inte ansågs finnas någon grund för det) och jag finns INTE sedan tidigare med i belastningsregistret.

Det har ALDRIG riktats eller ens indikerats några som helst ”klagomål” gällande mej som förälder, varken från skola eller socialen på alla år barnen bott halva tiden med mej innan dom ”försvann” med sin mamma !
Och ja….Socialen (Tynnered Göteborg), Familjerätten (Göteborg) och Tingsrätten (Göteborg) VET var mamman och våra barn nu bor men jag, som är en av vårdnadshavarna, vet alltså INTE var mina barn nu bor !!!

Mina barn hsr alltså FLYTTAT och BYTT SKOLA utan mitt godkännande fast jag är vårdnadshavare.
Skattemybdigheten har med ”hjälp” av socialen gjort detta möjligt genom att bevilja ”sekretessmarkering” på barnen och mamman utan några som helst ”giltiga” grunder !

Jag har alltså inte fått kontakt med mina barn på 15 månader och vi (min advokat och jag) har givetvis gjort dom ”stämningar” och ”överklaganden” som ”ska” göras (till bla Hovrätten,Kammarrätten och Skattemyndigheten) och även krävt besked från Familjerätten gällande deras nu 12 månader långa vårdnadsutredning…..allt utan något som helst resultat !

Ja ja…så nu är det anmälan till JO och Socialdepartementet som står på agendan (vet snart inte hur jag ska orka mer) !

Kan tllägga att jag sedan några månader tillbaks fått veta ”på omvägar” (barnen, 8 och 12 år gammla, dök helt plödsligt upp på Facebook cirka en vecka innan förförhandlingen i Tingsrätten..hmmm ???) var mina barn nu går i skolan (Borås) och även ”fått se” en ”bedömning” från skolkuratorn gällande min äldste son. Det visar sej att han citat ”svär mycket med grova könsord, hotar med ”jag ska slå dej”, har utvecklat ”ticks” och har i princip inte läst läxor över huvudtaget sedan han kom till skolan i December 2008″ !

Detta gäller alltså samma barn (min äldste son) som, innan han ”försvann” med sin lillebror och mamma, skötte skolan mycket bra (låg i topp i dom flesta ämnen) använde aldrig könsord, svor sällan, hade inga ”ticks”, hotade INTE andra barn och hade bra fritidsintressen och stod min släkt (farmor,farfar, faster med flera) MCKET nära !

Jag har mejlat alla ovanstående uppgifter (och bifogat alla dokument som visar att det jag påstår stämmer) till rektorn på barnens ”nya” skola och begärt ett svar,en förklaring och en kontakt……men….inte ett ”pip” från rektorn !

Måste bara tillägga vad mammans (kvinnliga) advokat sa i förförhandling i Tingsrätten 14/9-09  …..äähh….öööö,,,,jo…hon ”erkände” att det till största delen varit pappan som tidigare hade sett till att pojken klarade sej bra och skötte skolan och läxor på ett bra sätt….ööö….hmmm….men det måste nog ha varit något ”traumatiskt” med läxläsningen hos pappan som…öööö..ääähh…hmmmm….på något sätt lgger bakom att han nu i princip inte läst/läser läxor alls….ööhh…mmm…men det har vi inte kunnat få fram ur pojken än ??????!!!!!!!!

OCH ALLT DETTA VET FAMILJERÄTTEN OCH TINGSRÄTTEN MEN GÖR IIIIINGENTIIIING !!!!

Jag är så fruktansvärt orolig för hur mina barn mår och hur dom kommer att må i framtiden om detta tillåts fortsätta !

Mitt hjärta blöder !
Jag älskar mina barn över allt på denna jord !

Christer

Mina barn misshandlas, mammorna erkänner lögner, men åklagare och soc går på deras historier ändå

av Jonas Wirsén

Mitt fall är förvisso oxå vårdnadstvister men än allvarligare än så. Här har mammorna hjälp av socialen och åklagare på ett mycket makabert sätt. Man påstår att jag ska ha låst in, isolerat och misshandlat mitt ex vilket nu resulterat i att mina söner är under LVU och åklagaren har gett mamman besöksförbud samt förlängde åklagaren det nu den 8 dec 2009 med motiveringen att särskilda omständigheter som ska ha kommit fram. Det vill säga att åklagaren utan att beakta möjligheten att mamman ljuger väljer att köpa allt hon säger. Deta trotts att det i verkligheten är mitt ex som är boven. Grunder till LVU: Under 2003-2004 pågick en vårdnadstvist om min stora son snart 9 år under denna gjorde hans mamma en massa olika polisanmälningar mot mig för att på sätt få vinning om vår gemwensamma son. Dock så trotts detta valde Tingsrätten att i DOM fastställa delad vårdnad och att han skulle bo hos mig.

Skolan anmälde misshandel

Efter detta har bla skolan anmält mamman för misshandel på min son och även mitt senaste ex gjorde det 2007 då han kom hem efter omgänge med en massa blåmärken. Sen har det vrit lugnt fram tills i december 2007 då mitt senaste ex och min minsta sons mammas syster gjorde en falsk anmälan mot mig angående grov kvinnofridskränkning vilket resulterade i att jag satt i arresten i kristianstad den 1-3 december varpå mitt ex erkände att anklagelsen va falsk och jag fick ersättning från Justitekanslern efter detta flyttade hon tillbaka till mig efter att hon varit hos sin släkt när jag satt där.

Barnen omhändertagna

Sen dess har det varit lugnt fram tills den 27 maj 2009 då gör mitt ex mamma och en annan syster en anmälan mot mig angående att jag skulle ha misshandlat min sambo. Detta resulterade i att polis och social rycker ut och omhändertar mina barn samt tar med mitt ex. Nu börjar de allvarliga båda mammorna anklagar hellt plötsligt mig och socialen bestämmer sig för att hemlighålla barnens ort och vart dom finns enligt 14§ 1 och andra stycket LVU.
Jag överklagar LVU till länsrätten men LVU kvarstår då man menar att mammornas uppgifter stämmer bra ihop och detta trotts att den första mammans uppgifter prövats 2003-2004. Vidare så stämmer båda mammorna givetvis omgående på vårdnad varpå den intermistiska vårdnaden prövades nu den 9 december 2009 angående min stora son men då jag har anklagelser mot mig och ett LVU mot mig som gör att jag inte fått se mina barn sen den 27e maj så kan ni själva räkna ut hur de blir med beslutet.

Mammorn påstår att jag är psykiskt sjuk

Handläggarna är helt fixerade och menar nu pga mammornas lögner att jag ska va psykiskt sjuk och åklagaren drar på utredningen bara för att jag ska förlora vårdnaden om mina barn. Dock har jag nu än en gång överklagat LVU så nu hoppas min advokat på att förhandling snarast sätts ut i Länsrätten även om dom tyvärr brukar gå på vad socialen påstår genom sin såkallade utredning. Glömde nästan att nämna att barnen omgående samma dag som omhändertagandet placerades hos mammorna min äldsta son i Malmö och min yngsta i Eskilstuna sen dess har jag telefonkontakt med min son i Malmö 1 gång i veckan under 1 timme varpå han berättar att han än en gång blir misshandlad av mamman men då jag anmäler detta till soc och polisen läggwer man ner utredningarna direkt och menar att jag gör de för att jävlas så tyvärr kan jag inte få hjälp åt min älskade son vilket nu gör att jag inte kan sova på nätterna av oro.

Får inte ha kontakt med min son

Min yngsta son i Eskilstuna har man helt stoppat telekontakten med sen den 11/11 2009 pga att man anser att han inte ska komma ihåg mig. Dessutom är mitt ex från eskilstuna psykiskt sjuk men nu har soc sagt till henne att hävda att jag ska ha fått henne och spela för att hon skulle få pengar från försäkringskassan det vill säga nu tar hon inte sina mediciner vilket nu då hon många gånger slått på mig med tillhyggen när hon missat sina mediciner gör att jag är livrädd för min sons hälsa. Tyvärr så vägrar soc tro på mig och åklagaren drar på utredningen hela tiden.

Efter separation fick jag inte träffa mina barn trots domslut

av Mikael Vesterlund

Efter vi separerade vägrade min fd ge mig umgänge med min son.

Tog kontakt med socialförvaltningen och därefter familjerätten. I Strängnäs är detta samma personal.
I början sa hon rakt ut jag inte fick ha konakt med sonen. Det kändes som om jag hade alla med mig min före detta blev tillsagd att barn har rätt till båda föräldrarna av socialförvaltningen.

Min fd bytte taktik o började anmäla mej för allt möjligt och efter en anmälan måste en utredning starta vilken drar ut på tiden. Jag tröttnade på att det tog tid och och stämde vid tingsrätten. Tingsrätten gav mig rätt och min fd sa där att min son skall få träffa pappa.
Så blev det inte. Jag försökte kontakta min fd, men fick inget svar.

Det blev ny tingsrättsförhandlning. Samm sak igen. Jag fick rätt.

Efter denna förhandling hon inte att få tag på. Hon har flyttat femtio mil bort och går inte nå alls. Det är länge sedan jag fick se min son.

Min fråga är om det inte borde finnas en uppföljning för att se hur det går?

Min fd har fler barn. Bland annat en dotter som bodde hos pappan o var hos oss på helger o lov.

En gång fick jag höra av mamman att dottern blivit sexuelt utnytjad av pappan.

Oj, hemskt, var min första tanke! Stackars flicka och tog henne till mig till oss. Pappan ringde och undrade vart hon var och jag var bara tvär mot hennes fd och som jag trodde var en pedofil.

Flickans pappa gick till tingsrätten flera gånger. Han försökte verkligen få träffa sin dotter. Men min fd tjej svarade med fler anmälningar. Polis och    psykologer mfl drog ut på tiden. Flickan sade aldrig något om några övergrepp.  Det bara att pappan var tjock. Min fd tjej berättade mer och efter ett tag förstod jag att pappan var oskyldig.och då hade det gått flera år och var för sent eftersom flickan var tonnåring.

Finns inte någon hjälp och skydd i Sveriges system för oss pappor som verkligen vill ha våra barn?

Våldsamt umgängessabotage – socialen ”glömde” ta med misshandeln

av Peter Delshammar

 

10/5 2008 skulle jag hämta min dotter i Höllviken.
Min dotter var då 6 år.
Mamman hade bett mig låta hennes mamma/mormor lämna över eftersom min dotters mamma var på kurs.

När jag kom till platsen var även hennes pappa/morfar där. Han har varit mycket hotfull mot mig och min omgivning, han har hotat min mamma och vänner och andra släktingar.

De meddelade att min dotter inte skulle följa med mig. Jag hade kört en och en halv timme för att tillmötesgå min fds önskemål och nu hände detta.

Jag försökte prata med min dotter men hennes morfar avbröt mig hela tiden med uttryck som:
”Tyst! Prata inte med henne! Jag har pratat med polisen och socialtjänsten. Nu håller du tyst!”

Det var inte första gången som han uppträdde på det viset och jag hade aldrig gått med på att han skulle medverka, vilket min fd vet om. Han har till och med hotat och trakasserat de i sin egen släkt som haft kontakt med mig.

Både hans, morfaderns, syster och mor kontaktade mig vid separationen för att ge mig stöd. Tyvärr vågade hans syster efter trakasserier mot henne och mamman inte vittna vid en förhandling.
Min dotter och jag kunde bara utbyta några få ord och det framgick att hon inte var förberedd på att hon skulle till mig. Fruktlöst försökte jag berätta vad vi skulle göra, ständigt avbruten av morfadern och mormodern som slet tag i henne och drog henne från mig mot bilen.

Jag sa till morföräldrarna att deras agerande inte var acceptabelt. De tryckte in min dotter i bilen och spände fast henne. Mormor gick och satte sig i bilen och startade den. Jag ställde mig vid den öppna bakdörren så att de inte kunde köra. Jag spände loss min dotter som inte vågade röra sig ur bilen.

Mormor försökte köra men stannade då jag inte flyttade mig och bilen gick emot mig. Hon klev ur bilen och bägge två började slita i mig för att jag skulle flytta mig. Jag höll fast i bildörren men undvek att svara på deras våld eller hotelser. Mormor slet sönder min skjorta och morfar slet i mig, jag fick större skrapsår på armarna.

En kvinna i en annan bil ringde polisen under händelseförloppet – hon meddelade det och jag tackade henne. Morfadern låtsades då själv ringa polisen och sa alla möjliga oförskämdheter för att provocera mig men jag stod kvar och sa att jag skulle vänta till polisen kom.

Två kvinnliga poliser kom och en talade med mig och den andra med min fds föräldrar. Följande är från en redogörelse av den som pratade med min fds föräldrar:

”När vi kom till platsen rådde det mycket hätsk stämning. Framförallt var morföräldrarna mycket upprörda och framfusiga.”

”Jag pratade med morföräldrarna och min förman Janna gick för att prata med pappan, Peter. Morföräldrarna var fortsatt svåra att resonera med. De ville inte lyssna på vad jag sa och pratade bara om det de tyckte var viktigt och deras dotters rättigheter.”

”Anledningen till att hon var så ledsen förstod patrullen under händelsens förlopp var på grund av att morföräldrarna hela tiden gjorde henne till att bli ledsen. Samt att de innan patrullen kommit handgripligen tagit bort flickan från sin pappa.”

”Janna samtalade tröstande med ”T” på väg mot bilen. ”T” grät men skrek inte. Morföräldrarna var fortsfarande mycket upprörda och stimmiga hela vägen mot bilen, detta påverkade ”T” En liten bit innan bilen anslöt jag, ”O” och klappade ”T” tröstande på armen. ”T” gick själv in i bilen och satte sig i bilen med hjälp av sin pappa.”

”Ett rivsår uppstod uppvisat för Janna. Anmälan om misshandel upprättades.”

Vi åkte iväg och hade en underbar helg med tidigt bad och sol.

Händelsen låg sedan till grund för en verkställighetsdom mot min fd. Den domen med påföljande vite gjorde att vi hade ett nästan normalt umgänge under 3 månader vilket inte hänt vare sig före eller efter det.

Socialtjänsten valde att inte notera att min dotter var ett brottsoffer som fått bevittna våld mot en av sina föräldrar, dvs mig. De valde att inte heller bry sig om verkställighetsdomen.

Tack Janna med kollega ni är våra hjältar!

källa JO ärende AA-799-25154-08 Bilaga 10

Dotter försvann till Prag, Kristianstad familjerätt hjälpte till

av Einar Strömblad, Kristianstad

Mamman försvann till Tjeckien 12 sept 2005 med 2-åriga dottern. Socialens s.k. vårdnadsutredning och övrig handläggning har kraftigt kritiserats av JO på 6 eller 7 punkter. Vårdnadsutredningen i sig själv har underkänts på en mångfald punkter av oberoende granskare. Detta tillsammans fick Tingsrätten att 1 år efter utredningen besluta göra om den. Ännu har ingen vårdnadsutredning kunnat presenteras. Gemensam vårdnad består interimistiskt men någon kontakt med barneet kan ej förekomma.
Hela ärendet plus en mängd andra myndigheters handläggning ligger just nu för slutavgörande hos Europadomstolen för Mänskliga Rättigheter.
Svensk domstol vägrade erkänna att Haag-konventionen om olovligt bortförda barn gällde. Överklagande av Skatteverkets ensidiga beslut om utflyttning/avregistrering  från svensk folkbokföring av barnet förvägrades eftersom mammans underskrift saknades (pga ”gemensam vårdnad”)

Läs mer i detta dokument om hela fallet

Min dotter bor i slummen i Brasilien pga Lunds familjerätt

av  Alf Bengtsson, Jennys pappa

Jag träffade 1998 en brasiliansk kvinna när hon var på semester i Sverige. Hennes latinamerikanska kvinnlighet fångade mig direkt. Vi höll kontakten och i januari 1999 åkte jag till brasilien och träffade hennes 2 pojkar och familj. De bodde i ett bättre fattigområde. ” favela”.

Skolgången var bristfällig, sjukvården likaså. Våldet fanns runt hörnet och i familjen. Ett rent tredje världen förhållande.

I juni 1999 kom kvinnan till Sverige. Hon blev gravid direkt. I februari 2000, föddes min dotter, Jenny. Jag stannade hemma i 8 månader.

Först och främst för att jag älskade min dotter, men även för att mamman hade behov av mitt stöd. Jag tog hit hennes två pojkar i augusti 2002. De började specialskola på hösten och anpassade sig bra till det svenska samhället. Värre var det för mamman. Hon hatade mina föräldrar och mina vänner. Hon skar sönder däcken till min bil, för att förhindra mig att lämna hemmet.

Misshandel av barnen

Grannarna klagade på mig för att hon misshandlade barnen. Dom krävde att jag skulle göra någonting åt det. Jag tog kontakt med vårdcentralen och psykakuten på sjukhuset i Lund. Ingen hjälp gick att få därifrån.

Då ingenting hände ringde grannarna till socialförvaltningen och anmälde henne för misshandel. Hon svarade med att lämna hemmet och anmäla mig för misshandel.

Skyddat boende

Då började saker och ting hända. Polisen började agera och mamman och barnen fick skyddat boende. Dom fick ett boende ute i den skånska ödemarken. Detta passade inte mamman. Hon ringde och ville tillbaka. Det fanns ingen affär i närheten. Barnen hade ingen mat och pojkarna fick inte gå i skolan. Jag fick åka ut till det skyddade boendet och se till att de inte svalt.

En kväll ringde mamman mig. De hade inga pengar och behövde komma hem till det skyddade boendet. Jag arbetade då i Uddevalla. Min mor ringde då till socialförvaltningen i Lund och vädjade om hjälp för barnen. Svaret hon fick var att socialförvaltningen inte hade något intresse för barnen. Jag var tvungen att lämna mitt uppdrag i Uddevalla och åka och hjälpa barnen.

Misshandel igen

Min lilla flicka misshandlades under denna tid så kraftigt av mamman att det krävdes läkarvård och stygn för att återställa henne. Socialförvaltningen var med vid läkarbesöket och lyckades förhindra att läkaren polisanmälde henne. Jag meddelades inte och kunde därför inte anmäla henne.

På hösten 2003 ringde den äldste pojken till mig och bad mig gråtande att få återvända till mig. Han klarade inte av misshandeln från mamman och han ville börja skolan.  I skolan hade pojkarna oerhörda problem, då socialförvaltningen tidigare nekat dem skolgång.

Mamman blev mer och mer aggressiv. Hon hade nu polisens och socialförvaltningens skydd för att begå nya övergrepp. Då jag var mycket ute och reste i tjänsten kunde jag inte skydda barnen som jag önskade.

Pojkarna tog därför knivar från kökslådan för att skydda sig mot mammans övergrepp. I slutet av november 2003 ringde mamman mig mitt i natten då jag var på tjänsteresa i Östergötland. Jag hörde hur pojken Danyel skrek hjärtskärande. Jag förstod att mamman begick övergrepp mot honom men kunde inget göra. Ingen myndighet ville ju hjälpa honom.

Då mamman förstod att jag inte vidare accepterade övergrepp mot  barnen, gick hon till socialförvaltningen. Socialförvaltningen anmälde mig för mordförsök på pojken Danyel.

Vid polisförhöret var alla förberedda. Polisen hade haft ett möte med mamman och Danyel, där man gick igenom frågor och svar. Vid det filmade förhöret gick det dock inte som planerat. Pojken svarade inte som man bestämt, utan polisen fick visa pojken hur svaren skulle vara.

Jag var nu säker på att frikännas, men fälldes utan bevis i Tingsrätten. Jag överklagade till Hovrätten. Där reagerade man på polisens sätt att arbeta och konstaterade enkelt att pojkens berättelser var planterad. Jag frikändes med 5-0.

Nu började mitt helvete med Familjerätten i Lund. Man ansåg att domen i Hovrätten var fel och gjorde allt för att sabotera umgänget mellan mig och dottern. Rätten gav mig rätt till en veckas umgänge med flickan. Vi åkte till Danmark: Farmor, farfar, faster, jag och Jenny.

Dom skulle sätta dit mig, pedofili

Efter hemkonsten blev jag anmäld för pedofili och mamman vägrade mig låta träffa Jenny som rätten bestämt. Socialförvaltningen höll med mamman och åklagaren skrev ett brev där jag utpekades som kriminell.

Tyvärr lades målet ner, men socialförvaltningen kunde inte låta en pedofil få umgås med sitt barn. Då jag fick träffa mitt barn med kontaktperson bestämdes att kontaktpersonen skulle bryta umgänget för att skydda min dotter. Hon fick inte ens av sig ytterkläderna innan umgänget bröts.

Sedermera beslöt socialförvaltningen i Lund att ignorera rättens beslut att låta min dotter få träffa mig. Man vägrade helt enkelt mig att få träffa min dotter som rätten bestämt.

Barnets bästa

Trots att jag upplyst Familjerätten om socialförvaltningens mottagna anmälan om misshandel från mammans sida, förnekade man i rätten all kännedom om dylikt. Mamman fick enskild vårdnad om flickan och varken mamman eller socialförvaltningen brydde sig inte om rättens beslut om att jag skulle få träffa min dotter. Mamman återvände till Brasilien med dottern.

Slummen

Jag åkte till Brasilien och såg hur min dotter bodde i slummen. Råttorna kröp kring benen, avloppsvattnet  rann på gatorna och på nätterna var där skott lossning utanför huset. Lekplatsen var soptippen. Jag lyckades övertala mamman att återvända till Sverige. I Lund gick vi till socialförvaltningen och begärde gemensam vårdnad. Socialförvaltningen vägrade med hänsyn till att man inte hade någon personal ledig. Nu började Socialförvaltningen bearbeta min fd sambo. Man hotade med polisanmälan av henne om hon inte drog tillbaka sitt krav på delad vårdnad. Hon vek sig och lämnade Sverige med dottern kort därefter.

Då jag påpekade för socialförvaltningen att mamman önskade delad vårdnad om vår dotter, svarade man mig att något sådant önskemål ej förelåg, då inget ärende angående detta öppnats.

Jenny bor idag i slummen i Brasilien. Hon är analfabet och visar tecken på retardation.

Jag har idag öppnat ny tvist i Brasilien för att rädda min dotter och få hit henne.

Alf Bengtsson, Jennys pappa

Lunds familjerätt hotade mig att om inte jag agerade som dom sa skulle dom ta sonen ifrån mig

av Anders Bengtsson

Sedan min son föddes i februari 2007 har mamman vägrat lämna ut honom fler gånger än jag fått träffa honom, trots domstolsbeslut. Jag har kämpat i över två år i rätten för att få umgås med min son. Det har varit sju muntliga förberedelser, och ännu ingen huvudförhandling. Detta har medfört att jag numera får betala allt själv.

Det har varit den värsta tiden i mitt liv. Men jag måste kunna titta min son i ögonen när han blir stor och säga att jag gjorde allt för att vara delaktig i hans uppväxt.  Jag delger min historia i hopp om att det kan hjälpa andra fäder i samma situation.

Jag är nog ett klassiskt exempel på hur illa det kan gå för en pappa som inte får träffa sitt barn. Stöd från vänner, familj och arbetsgivare har gett mig kraft att orka slåss för min rätt. I mitt hus står min sons rum tomt och väntar på att han ska få komma. Små barnskor i hallen står på rad.
Skorna påminner mig om att min son behöver mig och hur fint vi haft det de gånger vi träffats. Men det var ju inte så här jag föreställde mig att det skulle vara att bli pappa.

Min son föddes

Det var ett stort ögonblick när min före detta sambo berättade att hon var gravid. Vi hade träffats via Internet hösten 2005.

Jag blev förvånad att hon blev gravid så kort efter att vi hade träffats, men jag var såklart eld och lågor när jag fick beskedet. Senare har jag dock slagits av tanken att jag kanske bara var en avelshingst och att det var ett barn hon var ute efter.

Psykiskt dåligt

I slutet av graviditeten spårade hon ur. Hon mådde psykiskt dåligt och stack ibland hemifrån utan att tala om vart hon skulle. En sen kväll gick hon mot motorvägen, i förhoppning om att bli påkörd, enligt vad hon själv uppgav efteråt. Men jag lyckades finna henne innan hon hann fram dit.

Hon sa att det var panikångest som gjorde att hon mådde dåligt. Hon hade slutat äta antidepressiv medicin när hon var gravid, och nu hade ångesten blivit starkare. Jag lovade hjälpa henne så mycket jag bara kunde. Hennes medicin hette Zoloft.

Hon blev igångsatt efter att ha gått över tiden, och efter ett dygn föddes min son genom akut kejsarsnitt. Han var en pigg krabat på nära fyra kilo, och efter några dagar på patienthotell, fick vi åka hem. Jag trodde att vår relation skulle stärkas efter att min son kommit till världen, men direkt efter hemkomsten märkte jag att något var fel.

Vem tyckte jag bäst om?

Hon klarade inte av att vara själv i huset och drog ut pojken överallt när han bara var några dagar gammal. När hon väl var hemma, lämnade hon honom utan uppsikt flera gånger. Hon ville också att jag skulle välja vem jag tyckte bäst om, henne eller pojken.
Hennes ständiga humörsvängningar gjorde mig orolig för om hon satte barnets bästa i första rummet. Särskilt minns jag den dagen när pojken var tre veckor gammal. Ute rådde full snöstorm och Vägverket varnade allmänheten för att ge sig ut i onödan.
Det hindrade inte pojkens mormor från att åka och hämta min sambo och min son, för att köra dem två mil in till Lund i full snöstorm. Eftersom min sambo hade panikångest, vilket hon uppbar aktivitetsersättning för,  ringde jag hem för att kolla att allt var bra, men då ingen svarade blev jag orolig och körde hemåt.
När jag var halvvägs, svarade hon äntligen i sin mobil. Hon sa då att hon var och shoppade. Pojken hade hon lämnat hos sin syster.

Jag var rädd att han skulle bli sjuk, då systern har förskolebarn som lätt drar med sig virus hem, så jag åkte dit för att hämta honom. När jag satte honom i bilbarnstolen, kom min sambo och hennes mor plötsligt körande, där jag parkerat. Systern som anslutit sig, ryckte upp min son från hans plats, ivrigt påhejad av min sambo och deras mor. Jag blev utskälld och verbalt påhoppad av alla tre. Men jag ville inte bråka framför mitt barn och åkte hem. Jag förstod inte vad jag gjort för fel, men fick en konstig känsla av att min tillvaro inte skulle bli sig lik efter den händelsen.

Som en främling, Utestängd och förnedrad

Det visade sig att jag fick rätt. Sedan den dagen skulle det bli svårt för mig att träffa min son. Min sambo valde att flytta in till sin mor och svarade mig på min fråga om hon kom tillbaka hem, att det gjorde hon inte, utan jag kunde gå vidare med mitt liv genast. Jag fick ingen information om sonen överhuvudtaget, utan blev totalt utestängd ur hans liv, och det är jag fortfarande. Jag fick inte ens veta när min son skulle döpas, men lyckades själv ta reda på var och när dopet skulle ske. Jag åkte dit med mina släktingar och satt som en främling och såg på när min son döptes. Hon hade också ändrat namnen vi kommit överens om.
Hon gick dessutom till socialtjänsten och sa att jag kastat ut henne och sonen från mitt hus, vilket var lögn. Det gjorde att jag blev avigt bemött av deras handläggare, som tyckte jag var en olämplig far. Spädbarnsteamet inom sjukvården hade dock en annan syn och ansåg att det var bäst för pojken om han regelbundet träffade sin pappa.

Brottslig avlyssning

Eftersom vi inte var gifta när vi gick skilda vägar fick mamman automatiskt ensam vårdnad. När jag påpekade för henne att jag tänkte ansöka om umgänge genom domstol, hånflinade hon.
Fram till första förhandlingen i tingsrätten blev det bestämt via de juridiska ombuden på respektive sida, att jag skulle få hämta sonen två gånger i veckan, en timme varje gång. Under dessa umgängen hade mamman gömt en inspelningsanordning i barnvagnen. När den första domen kom, gav den mig rätt att få träffa min son varannan lördag och söndag, dagtid.

Umgängessabotage

Trots domstolsbeslutet vägrade mamman lämna ut pojken på de tider som tingsrätten bestämt. Hon kom visserligen ut med pojken, men bara för att efter ett par minuter backa in genom sin trappuppgång. Jag gick till tingsrätten igen och sa att hon bröt avtalet.

Domstolen gav mig rätt. Och hon började lämna ut pojken om än motvilligt.

Det gick inte länge förrän hon började strula igen. Hon hittade på en massa undanflykter för att jag inte skulle få hämta min son. Bland annat att han var sjuk och inte kunde lämna bostaden. Ändå var det ingen hemma när jag kom dit. Jag kunde aldrig bestämma någonting, t ex att åka till djurparken med andra barnfamiljer, för jag visste aldrig om hon skulle lämna ut honom. Det tärde på mig att inte veta om jag skulle få träffa min son eller inte. Därför började jag ta med mig vittnen varje gång jag skulle hämta pojken, eftersom mamman ljög om vad som hände i överlämningsögonblicket. Det var viktigt för mig att andra kunde se hur det var, och därför hade jag vänner eller familj med mig. Även Föräldrajouren följde med några gånger.

Sju förhandlingar för att få träffa min son
Vårdnads och umgängestvisten har inneburit sju tingsrättsförhandlingar, som gett olika umgängestider. Något som mamman utnyttjat, eftersom det då inte kan bli fråga om verkställighet och vite. En av förhandlingarna i februari år 2008 slutade med att jag bara skulle få träffa sonen på söndagar. Vid två andra tillfällen har övernattning utdömts, men då lämnade hon inte ut pojken överhuvudtaget.
Under den näst sista förhandlingen hittills beslutade rätten att jag skulle få träffa pojken i en av socialen anordnad lägenhet, två timmar varje veckoslut, tillsammans med kontaktperson och mamman.
Detta trots att det inte lär vara bra för barn att behöva vistas tillsammans med båda föräldrarna samtidigt, på grund av konflikten, vilket barn känner på sig. Jag överklagade, men hovrätten fastställde tingsrättens dom.
Min kamp har alltså lett till att jag får samma umgängesform och tid som kriminella och missbrukare. Jag har ett fläckfritt förflutet och skulle inte ens drömma om att bruka våld.

Hittills har min son varit den store förloraren! Han behöver både en pappa och en mamma. Från slutet av april till det näst sista utslaget i augusti, lämnade hon endast ut pojken två gånger, vilket gjorde det svårt för honom att känna igen mig när jag kom. Ändå kräver hon att han ska känna igen sin pappa och själv springa mig till mötes. Hennes umgängessabotage gjorde det omöjligt för oss att komma varandra riktigt nära. Vid den sjunde förhandlingen i juni 2009, plockades mamman bort, något som var mycket positivt för mig och sonens relation. Umgängestiden är fortfarande två timmar i veckan, med kontaktperson.

Lunds familjerätt har agerat igen

Lunds familjerätt är de som tagit mitt umgänge från mig och sonen genom att göra en usel vårdnadsutredning, vilket de utlovade vid mitt första möte med dem. De sa, att om jag inte gjorde exakt vad de beordade mig, skulle de göra en dålig utredning. De tyckte också att jag skulle ge upp umgänget, och börja träffa min son först när han var i femårsåldern . Istället för att hjälpa till vid hämtning av sonen på de tider tingsrätten beslutat att umgänge skulle ske, gick de helt på mammans ihopdiktade version.

De få gånger jag träffat min son har vi trivts ihop

Jag saknar min son

Jag saknar honom och ska försöka hålla ut. Sanningen och rättvisan måste segra till slut. Det är inte klokt att bara för att man är sambo när man får barn, får mamman automatiskt vårdnaden, om man separerar. Hade jag varit gift när jag och mamman skildes åt hade jag automatiskt fått gemensam vårdnad, oavsett hur jag hade varit som pappa. Oavsett allt bråk i rätten börjar min son fråga efter sin pappa om några år och då ska jag göra allt för att vi ska få en bra relation.

Om jag skaffar fler barn i framtiden ska jag se till att vi har gemensam vårdnad när barnet kommer, annars vägrar jag skaffa fler barn. Efter ett sådant här svek blir man försiktig.

Translate

Antalet underskrifter

  • Upprop mot diskrimineringen av pappor : 1279

Kommuner

Stöd MinPappa

Skulle du vilja stödja kampen för en rättvisare behandling utav fäder?

Gå då med i våran Facebook-grupp, och diskutera med andra medlemmar hur just ni kan hjälpa Sverige bli mer rättvist!

Kontakta oss

OBS! om du vill kommentera på ett inlägg gör ni det direkt under inlägget. Detta formulär är endast för att du skall kunna komma i kontakt med oss.
Vill du skicka in din berättelse skickar du in den under fliken "Skicka in" ovan.

OBS! om du vill kommentera på ett inlägg gör ni det direkt under inlägget. Detta formulär är endast för att du skall kunna komma i kontakt med oss.
Vill du skicka in din berättelse skickar du in den under fliken "Skicka in" ovan.