Försvarade min dotter från sambon – får inte träffa mina söner mera

av Pärra Andersson

Jag vill beskriva detta kort. Det har gått över ett år och jag har haft mycket tid att tänka igenom vad som skett. Det har, för mig, varit den jobbigaste perioden i mitt liv.

Det handlar om mig, mitt X, våra två gemensamma barn och min dotter från ett tidigare förhållande.

I oktober 2008 tog jag och min sambo banklån och köpte en fin lägenhet i Slottstaden i Malmö. Alltså grannar med Zlatan och ett stenkast från havet. Det är ett lugnt och tryggt område där bla Sveriges bästa förskolor och skolor finns. För mig var detta ett stort steg och en klassresa som jag genom tre jobb kämpat för att nå fram till.

Ett par veckor senare, en söndagsmorgon, hamnade min sambo i en dispyt med min 10-åriga dotter, som hon aldrig riktigt accepterat som en i familjen. Det blev brutalt och otäckt och slutade med att de båda låg på golvet och jag fick bryta in och sära dem. Jag blev, vilket sällan sker, enomt arg eftersom jag hatar både våldsamma ord och speciellt våld i fysisk form, så jag skällde rejält på min sambo. Och självklart försvarde min 10-åring.

2 dagar senare tog hon mina två söner och flyttade till Sthlm. Hon kunde inte acceptera att jag tog min dotters parti.

När hon åkte sa hon att hon skulle vara borta en vecka och vila, men ringde ett par dagar senare och sa att hon skulle stanna i Sthlm och att det var slut. (Ett par månader senare så berättade hon att hon blivit tillsammans med en gammal kompis.)

Jag satt kvar i Malmö med en sårad 10-åring, en uppsagd hyresrätt, en nyköpt lägenhet och utan mina söner. Förbannat hårt.

Det tog inte länge för mig att inse att man som Man inte har några rättigheter alls. Du kan inte polisanmäla och du har inte en chans vid en ev. rättegång när det gäller så små barn. 8 månader samt 2 år.

Därför bestämde jag mig ganska snart, efter typ 5 månader av depression, vanmakt och förakt, att göra allt jag kunde för att samarbeta med mina söners mor. Hur svårt det än kan vara.

Det har gått över ett år. Jag har knappt sett mina pojkar. Jag har åkt upp till Sthlm ca. 15 ggr och hon har åkt ner ett par. Men jag ger inte upp.

Mitt mål är att de ska växa upp med mig lika mycket som med henne. Och jag kommer lyckas med det. Hon kallar mig förnedrande saker och fösöker få mig att framstå som en dålig förälder men varken hon eller jag kommer vara de som dömer huruvida man duger eller inte i sin föräldra roll. Det kommer barnen göra.

Jag ser det numera mycket långsiktigt, och där har jag allt att vinna. Jag vet att barn behöver båda sina föräldrar. Jag kommer alltid finnas där för dom.

Så kommer slutklämmen. Jag har helt och hållet slutat anklaga kvinnan. Vad hon gör i sitt liv får hon leva med och tampas med. Nu hatar jag inte henne utan är helt och hållet inställd på det viktiga; Hur gör jag för att få vara med mina barn så mycket som möjligt? Allt!

En dag kommer vi i Sverige prata om Jämlikhet på riktigt. Och då kommer det inte handla om en tusenlapp mer i lön, eller hur många kvinnor som inte sitter på VD-posten eller i riksdagen. Då kommer det handla om den egentliga självklara rätten både mamman och pappan har till sina barn. Där finns de riktiga orättvisorna.